det Ägäiska hafvet förblifvit barbarer. Dessa folkstammar försvunno tidigt och deras namn fans blott qvar för att beteckna vissa gudomligheters prester. Kanhända voro de aldrig något annat?
För att lära känna dessa aflägsna tider äro vi uteslutande hänvisade till de sagor, som blifvit bevarade af skalderna eller samlade af senare författare. Kan man tillerkänna dem någon trovärdighet? — Såsom hafvet längs sina stränder leker med bränningarnas lösryckta klippor, såsom det oupphörligt rullar dem under sina vågor, nöter och krossar dem eller förändrar dem genom att betäcka dem med alla rikedomarne af det dubbla lif, som det alstrar: så leka också folkens inbillning och skaldernas fantasi med de namn och de händelser, hvilka traditionen skänker dem, skiljande eller förenande dem, blandande dem med främmande element eller inneslutande dem i rika drägter. Då denna folkfantasiens skapande förmåga, som blott finner sitt nöje uti underbara berättelser, efterföljes af kritiken, som vill tolka sagans detaljer och förklara förgångna tiders traditioner, så uppkommer ett virrvarr af olika system. Fäster man sig blott vid detaljerna, så stannar man i ovisshet; men ser man på det hela, kan man upptäcka en allmän och tillfredsställande sanning. Den sanning, som uppenbaras genom berättelserna angående Greklands äldsta tider, synes oss vara tillvaron af en pelasgisk-jonisk period, som gaf upphof åt de första städerna liksom åt de första religiösa bruken, och under hvilken det grekiska fastlandet och den asiatiska kusten, mellan hvilka öarna i det Ägäiska hafvet höjde sig såsom de brustna hvalfbågarne af en brygga, redan voro förenade genom starka band. Historien motsvarar sålunda geografien.
De östliga kusterna af Grekland hafva utan tvifvel allt ifrån äldsta tider besökts af kustinvånarne i det midt emot liggande Asien, hvilka utan fruktan gåfvo sig ut på detta fredliga haf, hvarest en ö hvarje afton gaf skydd åt deras farkoster. Kusterna af Elis och Messenien äro betydligt fruktbarare; det är likväl till Argos och Athen, de äldsta sagorna anknyta sig, ett säkert bevis på att lifvet der först vaknade. De senare tidernas Greker, som funno en bekräftelse härpå uti sina traditioner, hafva såsom vanligen plägar ske, tillagt ett fåtal menniskor de verkningar, som åstadkommits genom tre eller fyra århundradens inflytande.
De personer, som blifvit framstälda såsom representanter för Orientens inflytande på Grekland, äro i synnerhet Kadmos, som man har gjort till Phenicier, samt Danaos och Kekrops, som man gjort till Egyptier. Vi vilja i korthet anföra sagorna om dessa personligheter, emedan historien bör berätta till och med de villfarelser, som länge
