af viken, under det att en obetydlig skara genom ett låtsadt anfall rigtade Pelopidernas uppmärksamhet emot Näset. Utgörande ett antal af tjugotusen krigare, genomtågade de hastigt Ägialeia och Arkadien togo i besittning Lakonien och Argolis, hvarifrån de fördrefvo Tisamenes, likasom Melanthos, en afkomling af Nestor, från Messenien hvarefter de genom lottkastning fördelade de eröfrade länderna. Temenas erhöll Argos, och hans afkomlingar regerade i Trözen, Epidauros, Ägina, och Phlius; Kresphontes fick Messenien och tog sitt säte i Stenyklaros; Evrysthenes och Prokles, söner till Aristodemos, som dött under kriget, erhöllo Lakonien. En fjerde afkomling af Herakles, Aletas, kom sedermera till väldet i Korinth. Sikyon tillföll en annan Heraklid. Elis åter mottog utan strid Oxylos och hans Ätoler, hvilka voro af samma ursprung som landets gamle inbyggare. Arkadien bevarade sitt oberoende, men gjorde ett fördrag med de nye herskarne. Hvad Tisamenes åter beträffade, slog han sig ned i Ägialeia med sina Achäer och förjagade de der boende Jonerna; hvarefter landet efter de nye invånarne benämndes Achaia. Jonerna drogo sig tillbaka till Attika, dit de redan blifvit föregångne af Melanthos, som åtföljdes af de Äoler, hvilka blifvit fördrifne från Messenien, och en del af invånarne i Phlius, Korinth och Epidauros.
Sålunda blef Attika liksom en tillflyktsort för alla flyktingar från Peloponnesos och det mellersta Grekland. Efter några år ville Dorerna förfölja dem äfven dit, och under vägen bemägtigade de sig Megara. Oraklet hade förkunnat, att det af de båda folken, hvars konung omkomme, skulle segra. Kodros, konung i Athen, inträngde förklädd i det doriska lägret, sökte tvist med en soldat och dödades af denne. Dorerna, förskräckte öfver denna hjeltemodiga uppoffring, återvände till sin halfö. På det näs, som skiljer densamma från det mellersta Grekland, blef en pelare sedermera upprest, hvilken på den åt Peloponnesos vettande sidan bar följande inskrift: »Här äro Dorerna»; och på den, som vette mot Attika: »Der är Jonien». En långvarig, olycksbringande fiendskap mellan de båda stammarne har blott alltför tydligt ådagalagt denna åtskilnad.
Så lycier den allmänt följda traditionen angående Heraklidernas återkomst. Denna omständliga berättelse kan utan tvifvel betydligt inskränkas hvad detaljerna beträffar. Herakles’ följeslagare eller de beväpnade skaror, hvilka begagnade hans stora namn såsom skylt, förenade sig i Dryopernas land med de Dorer, som dit framträngt. Sedan Ätolerna slutit sig till dem, bröto de upp från sina vilda dalar och ödsliga berg, för att söka sin lycka på den stora och rika halfö, hvarest, ifall man finge sätta tro till de upprörande sagor som voro
