storartade typer för det helleniska folket, skola vi ännu uppehålla oss något litet vid den grekiska hjeltetidens samhällsförfattning, seder och religion.
5. Den grekiska hjeltetidens samhällsförfattning och seder.
Det är från de gamla sagorna, isynnerhet Iliaden och Odysséen, som vi måste hemta vår kännedom om den äldsta grekiska tidens samhällsskick och seder. Den grekiska sagopoesien kan i allmänhet hänföras till två olika tidehvarf. De äldre sagorna måla det Grekland, som under en barbarisk tidsålder kämpar emot fysiska svårigheter och skogarnes vilda djur, emot de starkares rofferi och de mägtiges våldsgerningar. Det är Heroernas tid. De senare sagorna åter visa oss ett mer civiliseradt samhälle, ett mer stadgadt lefnadssätt, kungliga ätter med ett visst inflytande och i stället för inre kamp en allmän förening för ett gemensamt företag, enheten trädande i stället för oordningen, den allmänna fosterlandskärleken höjande sig öfver det enskilda hatet. Man ser med ett ord i stället för fiendtliga stammar ett folk, hvars särskilda delar trojanska kriget med hvarandra förbundit. Under den första perioden fortsättes tydligen kampen mellan Pelasger och Hellener; under den senare är Hellenernas seger tryggad och nationens enhet åstadkommen. Den grekiska karakterens oberoende visar sig redan. Det fins inga skatter. Ädlingar äro de starkaste och tappraste. Emedan de ega dessa egenskaper, tror man dem vara gudarnes afkomlingar och skänker dem vördnad och lydnad. Men detta ursprung kan hvar och en göra anspråk på, som bevisar det genom sitt mod. Mellan folket och ädlingarne fins inga oöfverstigliga gränser. Ingen kan lefva ett lätjefullt lif på sina förfäders ära. Liksom hos de gamle Skandinaverna tillhör allting den tappre. Oaktadt den förmenta härkomsten från gudarne, förskaffar sig mannen sin plats i samhället genom sin styrka, liksom han gjorde senare genom sitt förstånd. Huru långt har man ej redan aflägsnat sig från den orörliga Orienten? Det är en ny civilisation, som håller på att födas, ett nytt lif för menskligheten är i sin begynnelse. I Orienten, hvarest gudarne regerade, måste allt förbli orubbligt, liksom gudomligheten sjelf. Här är det menniskan som herskar, allt blifver rörelse, passion, djerfva ansträngningar. Promethevs har krossat sina kedjor och från himlen röfvat elden, lifvet, tanken.
