Sida:Illustrerad Verldshistoria band I 233.jpg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
231
HJELTETIDENS KONUNGAR. ÄDLINGARNE.

Om uti Iliaden Agamemnon, konungarnes konung, synes hafva en temligen stor magt, så är orsaken den, att ett krigståg, företaget till fjerran land, och en farlig kamp fordra en större enhet uti befälet. Dessutom förenade Agamemnon med sin titel styrkan, hvilket på den tiden betydde det mesta. Liksom han sjelf var en af de tappraste, voro äfven hans soldater de talrikaste. Man ser likväl, huru Achillevs trotsar honom och Thersites smädar honom. Hvilken ställning hjeltetidens konungar intogo, då de blifvit nedböjde af årens tyngd, finner man i Odysséen, om man betraktar Laertes. Nestor hade blott minnet af sina forna bedrifter och sin klingande vältalighet att tacka för sitt fortfarande inflytande.

84. Zevs.
Efter en antik bröstbild i British Museum.

Hvad beträffar ädlingarne eller de gode, de rättvise, såsom man kallar dem, äro de afkomlingar af vissa med gudarnes gunst synnerligen omhuldade familjer, och som derför liksom i arf erhålla styrka, tapperhet och vältalighet, eller med andra ord, de hafva förvärfvat sig sitt adelskap genom sitt mod och bibehålla det genom sina bedrifter. Deras företrädesrättigheter bestå i deras anspråk på den farligaste platsen på slagfältet, i rättigheten att kämpa med de tappraste bland fienderna, liksom de i fredstid innehafva befattningar, af hvilka de skörda mer heder än fördel. Sin ledighet egna de åt, krigiska lekar eller åhöra, om de ej sjelfva liksom Amphion och Orphevs spela på lyra och besjunga hjeltebragder, Rhapsodernas sånger, hvilka i likhet med de keltiska barderna och de nordiska skalderna höllos i stor