heder; ty genom att bevara hjeltarnes stamtaflor, bevarade de också familjernas ära och ryktbarhet. Emellertid förakta dessa krigare icke heller det kroppsliga arbetet. Hephästos, en af gudarne, arbetade med sina egna händer och en af hjeltarne vid Troja prisas af Homeros såsom skicklig i alla slags arbeten, hvarföre han också synnerligen omhuldas af Athena. Odyssevs förstår att begagna yxan lika väl som lansen; han bygger sjelf sitt fartyg. Achillevs sysselsätter sig sjelf med alla anordningarna till den fest, hvarmed han hedrar Priamos, och skickliga skeppsbyggare hafva tillträde till konungarnes bord vid sidan af läkare och skalder.
Emellertid fortlefde denna aristokrati i århundraden. Den hade nemligen för sig icke blott folkets ärfda vördnad utan också sin rikedom. Herakles’ klubba och hans lejonhud voro ej längre tillräckliga för krigaren. Han måste förskaffa sig en krigsvagn, eldiga hästar och en fullständig rustning, som ofta var så dyrbar, att man ansåg den för en gudarnes gåfva, och så stark att hon, liksom fallet var med medeltidens riddare, förlänade sin innehafvare en oerhörd fördel öfver den obeväpnade mängden.
Under ädlingarne, hvilka bildade konungens råd och på slagfältet linien af stridsvagnar, stod den stora mängden af frie män och ännu lägre stodo slafvarne. De förstnämnde utgjorde vid alla vigtiga tillfällen folkförsamlingen, hvilken förenade sig omkring den krets af stenar, på hvilken konungen och de öfriga befälhafvarne hade sin plats. Om de ej togo någon direkt del i öfverläggningen, hörde de åtminstone alla vigtiga angelägenheter afhandlas i sin närvaro och inverkade genom sitt sorl af bifall eller ogillande på de beslut som fattades. Vi finna emellertid, så långt vi än gå tillbaka i den grekiska historien, bruket af folkförsamlingar och offentliga öfverläggningar. Nödvändigheten af att öfvertala, innan man befalde, skärpte folkets sinne; alla själsegenskaper höllos i ständig öfning, hvarigenom sålunda deras storartade utveckling möjliggjordes.
Detta folk, som redan var så fritt uti sin politiska författning, var det ännu mer uti sina religiösa inrättningar. Det hade inga prester, eller rättare sagdt ej något från öfriga samhällsmedlemmar afsöndradt presterskap, och ej några troslärorna bestämmande heliga böcker såsom Vedas eller Zendavesta. Konungen är den högste presten, det är han, som anställer de allmänna offren, utan att han derför anser sig beklädd med någon särskild helig karakter. Då han offrar för sitt folk, fullgör han ett offentligt uppdrag. Hvarje husfader är sin familjs prest.
Men vidskepelsen tillhör menniskans natur, och ännu har aldrig någon religionsform inskränkt sig till blott tillbedjan och tacksamhet
