senare eger att efter behag förfoga öfver hans vilja och lif; för hans särskilde herres magt är deremot en viss gräns utstakad. Denne kan icke döda eller sälja sina Heloter utom landet. Då Spartanen har ett enkelt och oföränderligt lefnadssätt, fordrar han af de Heloter, som odla hans jord, blott så mycket, som är nödvändigt för honom och hans familj; den öfriga afkastningen tillfaller trälen, hvilken deraf kan bilda sig en enskild förmögenhet. Allt hopp om frihet är honom ej heller betaget; han kan förvärfva sig denna genom tjenster i fred eller krig.
Ordet Helot skulle ej hafva blifvit uttrycket för hvad träldomen har rysligast, om Heloternas ställning helt enkelt varit sådan, som vi nu beskrifvit den. Men denna talrika och verksamma klass af menniskor höll Spartanerna i en ständig oro, och det är farligt för trälen att ingifva sin herre fruktan. Deraf härledde sig Spartanernas grymhet mot Heloterna, För att de genast skulle kännas igen, måste de alltid bära en egen drägt: de voro förbjudne att samla sig i större skaror och att sjunga spartanska krigssånger. Hvarje år lössläppte man emot Heloterna de unge Spartanerna, beväpnade med knifvar, för att gifva dem öfning i bruket af vapen och för att vänja dem vid blod. Alla de olycklige, som efter en viss timme anträffades på vägarne, nedstuckos. Denna spartanska menniskojagt är känd under namnet krypteia[1]. Stundom anstäldes afrättningar i stor skala. Thukydides berättar, att, då Sparta en gång trodde sig ha skäl att frukta ett uppror af Heloterna, uppmanade det offentligen alla dem, som genom sina föregående tjenster ansågo sig hafva förtjent friheten, att infinna sig, för att göra anspråk på den belöning, till hvilken de hade rättighet. De tappraste och de, som mest eftersträfvade friheten, instälde sig. Ibland hela antalet utvaldes 2000 såsom de värdigaste. I sin glädje samlade de sig med blomsterkransade hufvuden omkring templen, för att hembära sina tacksägelser åt gudarne. Kort derefter läto Spartanerna dem försvinna. Man erfor ej deras öde, men man återsåg dem aldrig. Aristoteles, hvilken man ej kan anklaga för alltför mycken mildhet mot slafvarne, säger: »Den barbariska behandlingen af Heloterna gör af dem lika många fiender och upprorsmakare.» De gjorde också oupphörligt uppror; vi skola få se dem härför begagna sig af hvarje fara, som hotade Sparta.
Utan Heloten skulle Spartanen ej kunna vara, hvad han är. Han strider, öfvar sig i vapen eller rådplägar; men, så snart han lemnat
- ↑ Några författare se häri ingenting annat än en ytterst sträng polisåtgärd emot lösdrifvare och nattliga folksamlingar.
