såväl som Epaminondas, funno dem färdige att alltid och öfverallt bekämpa den evige fienden.
Med hvilka dikter man än utsmyckat händelserna i de nu största korthet berättade krigen mot Messenien,så är resultatet af desamma åtminstone tillförlitligt. Sparta hade derigenom och genom Lykurgos’ lagstiftning blifvit den mägtigaste staten på Peloponnesos. Men efter den sista stora ansträngningen hade det behof af hvila, och först år 620 f. Kr. grep det åter till vapen för att anfalla Tegeaterna i Arkadien, hvilka fordom tillfogat dem förödmjukande nederlag. Detta krig varade med långa afbrott 74 år, och Sparta hade till en början idel motgångar. Men enligt traditionen hos Herodotos hade oraklet, rådfrågadt af Spartanerna, svarat, att de skulle segra, då de till sin stad hemfört Orestes’ ben, hvilka ligga begrafne, der två motsatta vindar blåsa, der slag faller på slag och det ena onda följer på det andra. Nu hände det sig, att en Lakedämonier vid namn Lichas, som begifvit sig till Tegea, gick in i en smedja; smeden berättade händelsevis för honom, att han vid gräfning på sin gård funnit en likkista af en ovanlig storlek. Lichas kommer genast att tänka på orakelsvaret: de motsatta vindarna äro blåsbälgarne i smedjan, slaget är släggan, det slag på hvilket det faller är städet, det ena onda på det andra är jernet, som smides på jern. Likkistan måste således vara Orestes’. Lichas återvänder till Sparta och berättar, hvad han upptäckt: hvarpå han landsförvisas, på det att ingen måtte misstro honom. Han återvänder till Tegea, arrenderar smedens gård, samlar ihop benen och för dem genast till Sparta. Ifrån detta ögonblick trodde Spartanerna på segern. De segra. Tegea fick behålla sitt område och sina lagar, men det nedsjönk bland de folk, hvilka Sparta förde med sig i sina krig, och som blott fingo den hedern att kämpa på en af flyglarna.
Mellan Argos och Sparta uppkom tvist angående besittningen af Thyrea och Kynurien. Detta bergiga landskap hade för Argiverna varit en nyttig skyddsmur mot Spartas infall i landet. Dessutom satte det dem i förbindelse med deras öfriga område, ty de egde hela östra kusten af Lakonien, ända till udden Malea, och de angränsande öarne, ända till Kythere. För att spara blodsutgjutelse, kommo de båda folken öfverens om att hvardera utvälja 300 stridsmän: Kynurien skulle blifva segerpriset. Striden varade en hel dag. På Spartanernas sida var Othryades den ende öfverlefvande, men svårt sårad och liggande bland de döde; på Argivernas sida voro två krigare, Alkenor och Chromios, utan sår. Då de ej sågo några flere fiender framför sig, skyndade de sig att till sina medborgare framföra underrättelse om sin seger. Under deras frånvaro uppreste Othryades med en
