begagnande sig af tronstriden mellan Kodros’ söner, inskränkt konungamagten, så att konungen, äfven om han ej förlorat konunganamnet, i sjelfva verket ej blifvit annat än ett slags president. Konungadömet förvandlades till ett embete på lifstid och underkastades ansvar. Emellertid öfverlemnades denna försvagade magt åt Medon, Kodros’ son, och åt tolf af hans efterkommande. Men sedan ärftlighets- och ansvarsfrihetsprincipen en gång blifvit upphäfd, funnos ej mer några skrankor för en misstänksam aristokrati. Ifrån år 752 bortgafs den högsta magten blott på tio år. Dess innehafvare blefvo sålunda blott presidenter, och redan år 682 blef den högsta statsmagten fördelad på nio olika embetsmän, hvilka årligen valdes af och bland evpatriderna, Dessa embetsmän kallades samtlige archonter. Den förste bland dessa archonter hade tillnamnet Eponymos, emedan året benämndes efter honom; han representerade staten, han var enkors och faderlösas laglige beskyddare, bevakade phratriernas och genernas rättigheter. Den andre archonten i ordningen benämndes Konung, hade vården om de religiösa angelägenheterna och satt till doms öfver dem, som voro anklagade för brott mot gudarne eller för mord. Han borde hafva till maka en jungfru af rent athenskt blod, hvilken skulle verkställa vissa offer och hvarje år vid Anthesteriernas fest skulle aflägga ed på, att hon aldrig begått äktenskapsbrott. Den tredje archonten kallades Polemarch, hade befälet öfver krigshären och afdömde tvister mellan medborgare och främlingar. Dessa tre embetsmän delade sålunda sins emellan de föregående konungarnes åligganden. De sex öfriga archonterna benämndes Thesmotheter och voro domare i alla de talrika mål, som ej lydde under någon af deras tre förstnämnda embetsbröder.
Vid sidan af dessa statens högsta embetsmän stodo prytanerna, hvilka likaledes uteslutande bestodo af evpatrider, och areopagen, som utgjordes af från sitt embete afgångna archonter. Evpatriderna innehade sålunda alla embeten; men det var ej nog härmed, det politiska slafveriet höll på att medföra det borgerliga.
Adeln egde all rikedom; och den höjde räntan på utlånade penningar ända till ocker. Då de fattige ej kunde betala de allt mera växande skulderna, förvandlades de till slafvar. Någon lag, som tog dem i försvar, fans ej. Ett dylikt tyranni kunde hvarken göra Attika lyckligt eller mägtigt. Antalet af frie män, de små jordbrukarne, hvilka skulle utgöra landets styrka, minskades oupphörligt, under det att de fattiges antal allt mer tillväxte. Under denna dystra period från Kodros’ död till Solons lagstiftning är historien under mer än fem århundraden så godt som tyst.
