utropande: »Jag har så långt min förmåga räckt försvarat fädernesland och lagar». Den gamle vise egnade sina sista dagar åt vetenskapen och sånggudinnorna. År 559 uppgifves såsom hans dödsår.
Liksom de fleste grekiske tyranner nöjde sig Peisistratos med att utöfva magten, utan att öppet lägga den i dagen. Han företog inga synbara förändringar i författningen, skickade sig i sitt enskilda lif såsom en vanlig medborgare och låtsade till och med underkasta sig lagarne. Flere gånger förjagad af sina medtäflare, förhjelpte folkets tillgifvenhet honom alltid åter till magten, hvilken han sålunda med några afbrott innehade ifrån 560 till sin död 527.
Från den i British Museum förvarade Parthenonfrisen.
Peisistratos var en mild tyrann och stor älskare af konst och vitterhet. Han begynte några af de offentliga byggnader, hvilka sedermera blefvo Athens stolthet, åstadkom det första offentliga bibliotek i Grekland och utgaf, som vi skulle säga, första upplagan af Homeros’ samlade dikter. Iliaden och Odysséen hade dittills bevarats blott af rhapsoderna, hvilka för sina åhörare ur minnet föredrogo vissa delar af dessa skaldeverk. Peisistratos lät förena dessa fragment till ett helt och påbjöd, att de skulle föredragas vid den stora nationalfesten, Panathenäerna, hvilken återkom hvart femte år.
Peisistratos’ välde gick i arf på hans söner. Hippias och Hipparchos styrde i fadrens anda till år 514. Hippias, den äldste af bröderna, synes hafva varit en utmärkt statsman och stod i spetsen för regeringen. Hipparchos hade ärft sin faders sinne för literaturen. Hippias fortsatte sin faders byggnader; Hipparchos tillskrifver man de Hermesbilder, hvilka prydde stadens gator och vägarne på landet, och
