Hjeltetidens styrelsesätt med sina gudaborne konungar, med sitt råd af ädlingar och sin af frie män bestående folkförsamling fortlefde i Sparta och i Epeiros ännu i det tredje århundradet före vår tidräkning. Men i det öfriga Grekland försvann det långt förut. Ett fåmannavälde intog konungadömets plats och styrde genom prytaner eller archonter uti adelns intresse. I det sjunde århundradet var denna hvälfning på de flesta orter genomförd.
Ifrån år 650 till 500 efterträddes denna förändring af en annan. Ädlingarne, som ej mer hade några herrar öfver sig, ville göra de öfrige medborgarne till sina undersåtar; men undersåtarne handlade i sin ordning emot fåmannaväldet, som fåmannaväldet hade handlat emot konungadömet. Men då folket ännu ej kände sig tillräckligt starkt för att sjelft öfvertaga väldet, satte det i spetsen för sig någon af de store, hvilken öfvergått på dess sida, och gåfvo honom magten för att erhålla jemlikheten. På detta sätt uppkommo de s. k. tyrannerna, Peisistratos i Athen, Kypselos i Korinth, Pittakos i Mitylene m. fl. De förde en lysande och i allmänhet folkvänlig regering samt skänkte ofta sina stater, fred och välstånd.
Tyranniet rönte samma öde som de föregående styrelseformerna, ty den förlängda utöfningen af en magt utan ansvar ledde till godtycke och våldsamheter, hvaraf följden blef en ny statshvälfning. Den inre utvecklingsgången i det grekiska samhällslifvet är sålunda följande: i början konungar, sedan aristokratisk styrelse, derefter tyranner, hvilka stödja sig på en förut undertryckt samhällsklass eller på besoldade trupper, slutligen öfvertager folket sjelf styrelsen, lemnande på ett ställe största magten åt de rikaste medborgarne, på ett annat ställe åt den talrikaste medborgarklassen. Såsom ett tecken på och en följd af den politiska omhvälfningen, försiggick en annan inom militärorganisationen, hvilken gjorde den förra oåterkallelig. Jemlikheten i politiska rättigheter medförde jemlikhet i vapen. I stället för de homeriska krigare, hvilka, utrustade med krigsvagnar, stredo hvar för sig, kommo nu Hopliter, uppstälde i täta och djupa leder. I stället för några oförskräckta anförares märkvärdiga bedrifter, har man nu det storartade skådespelet af ett helt folk, som går lugnt och beslutsamt till seger eller död. Denna demokratiska organisation af krigsväsendet var redan allmän vid Persernas annalkande, och det var hon, som räddade Grekland.
Efter de föregående allmänna anmärkningarna skola vi i det följande inskränka oss till en hastig öfverblick af de grekiska småstaterna.
I midten af Peloponnesos inneslöt Arkadien bakom en gördel af
