förnämsta uppgift var att betrygga moderstadens välde. Detta nya kolonisationssystem gjorde sig gällande i Athen på Perikles’ tid, liksom det var gällande i Karthago och allra strängast i Rom.
Förhållandet mellan de kolonier, som uppstått den ena ur den andra, var detsamma, som emellan kolonien och moderstaden. Så till exempel var Epidamnos skyldigt att iakttaga samma pligter emot Korkyra, som Korkyra emot Korinth. Mellan kolonier med mindre frändskap, men mellan hvilka en nära stamförvandtskap rådde, uppkommo förbund, som liknade amphiktyonierna. Men dylika föreningar förekomma blott mellan de asiatiska kolonierna. De elfva äoliska städerna hade sannolikt ett gemensamt Apollonstempel. De tolf joniska städerna skickade på vissa tider ombud, icke blott till gemensamma fester, utan äfven för att afhandla nationela angelägenheter; de samlades omkring Poseidons tempel, hvilket höjde sig på berget Mykale, midt emot Samos. Likväl var äfven mellan Jonerna sambandet alltid mer af religiös än politisk natur; och det var blott ytterst sällan och då hela Jonien fann sig hotadt, som dessa städer mot en gemensam fara satte ett gemensamt försvar. Dorerna egde äfven en dylik förening, hvars medelpunkt var Apollon Triopios’ tempel; men de lemnade der blott tillträde för sex städer: Lindos, Jalysos och Kameiros, alla tre på ön Rhodos, Halikarnassos och Knidos på fastlandets kust, samt Kos på ön med samma namn. Det är den doriska sexstaden (hexapolis), hvaraf blott blef en femstad (pentapolis), sedan Halikarnassos derifrån blifvit uteslutet.
Det är anmärkningsvärdt, att de grekiska kolonierna i Asien blefvo moderlandets föregångare på civilisationens väg. Till denna företeelse finnas flera skäl. Det första är, att nybyggarne ej slogo sig ned ibland barbarer, som de måste besegra, utan ibland beslägtade folk. Föga strid egde rum, och en hastig och fredlig blandning af folken, hvilken är så ogynsam för bildning och framåtskridande uppkom. En annan gynnande omständighet var närheten af och beröringen med de kulturformer, som då voro de mest utvecklade i verlden, Lydiens, Pheniciens, Egyptens, Babyloniens och Assyriens. Härtill kom slutligen jordmånens och klimatets härliga beskaffenhet.
De grekiska kolonierna försummade ej åkerbruket, men de öfverlemnade sig i synnerhet åt handeln och sjöfarten. De förjagade sina medtäflare Phenicierna ifrån Ägäiska och Svarta hafven, och deras talrika fartyg förde till försäljning Phrygiens ull, väfd och på ett ypperligt sätt bearbetad i Miletos och Joniens andra städer; olja, skördad längs utefter hela Asiens kust; papyrus från Egypten; frukter och vin från Grekland; byggnadsvirke från Thrakien; säd, hudar, tjära,
