vansinnige var ofta i mängdens ögon en ofelbar profet, med hvilken statsmannens vishet och fältherrens erfarenhet borde rådföra sig. Vissa ovanliga källor, grottor, hvarifrån ångor, som medförde yrsel och sinnesförvirring, uppstego, betraktades såsom ställen, hvarest gudomligheten alltid var närvarande. Utom oraklet i Dodona med sina profetiska ekar och sina tre prestinnor, hvilka i bladens susning och grenarnes knakande, i porlandet af en källa, som upprann vid foten af en profetisk ek, i skramlet af de kopparkärl, som voro upphängda omkring templet, tolkade det tillkommande, fans det ej något ryktbarare orakel i Grekland, än Trophonios’ håla i Böotien och det delphiska i Phokis. Plutarchos och i synnerhet Pausanias hafva berättat oss de ovanliga scener, för hvilka Trophonios’ helgedom var skådeplatsen.
Ingången till hålan befann sig uti en grotta. Den rådfrågande fick nedstiga nattetid efter långa förberedelser och en sträng pröfning. Man nedgick på en stege till ett visst djup, der det blott fans en mycket trång öppning, hvarigenom fötterna nedstuckos. Derefter neddrogs man med en ytterlig hastighet ända till hålans botten, som låg vid kanten af en afgrund. Gripen af svindel genom den häftiga rörelsen och bedöfvad af den uppstigande ångan, hörde man der förskräckliga ljud, och midtunder detta buller urskilde man röster, som svarade på framstälda frågor; eller också såg man ovanliga syner, såsom blixtar, hvilka genomkorsade mörkret, eller bilder, tjenande såsom svar. Med inbillningen uppfyld af dessa ovanliga företeelser fick man uppstiga med samma snabbhet, som man nedstigit. Man skulle i hvardera handen hålla honungskakor, hvilka enligt presternas påstående hade den egenskapen att skydda för bettet af de ormar, hvaraf hålan var full, men i sjelfva verket för att hindra den rådfrågande att med händerna taga reda på det maskineri, som verkade. Det intryck, som åstadkoms af alla dessa tillställningar, var stundom sådant, att den rådfrågande aldrig rigtigt återkom från den förskräckelse, han erfarit, hvarföre man om menniskor, som voro behäftade med en obotlig sorgbundenhet, brukade säga: »Han har rådfrågat Trophonios’ orakel.»
Apollon var mindre förskräcklig. Hos ljusets gud tilldrog sig allt i öppen dag; prostinnan led ensam af gudens närvaro. Ryktet om detta orakel sträckte sig utom gränserna för den helleniska verlden ända till Lydien, till Etrusker och Romare. Cicero kallade det för verldens orakel, och Delphi blef verkligen medelpunkten för den grekiska religionen. Apollons orakelsvar meddelades ursprungligen af en ung flicka, senare genom en qvinna af minst femtio års ålder, slutligen räckte ej längre en Pythia till för mängden af de rådfrågande,
