deras antal. Spartanerna, för att blott tala om dem, skola hålla stånd, om de voro blott ett tusen, ja ännu mindre, ty de hafva en mägtig herskare, lagen, som bjuder dem att segra eller dö.» Herskaren öfver soldater, som drefvos in i striden med gisselslag, log härvid, emedan han ansåg för orimligt, att menniskor af fri vilja skulle gå döden till mötes, blott emedan lagen befalde dem.
Emellertid erforo Grekerna samma oro som en bergsbo, hvilken hör lavinen komma rullande emot hans hydda. Vid första underrättelsen om konungens tilltänkta krigståg, hade man skickat spioner till Sardes för att utforska hans stridskrafter. De blefvo upptäckte, men i stället för att döda dem befalde Xerxes, att man skulle visa dem allt, och hemskickade dem sedan, slagne af häpnad. Han hade sjelf utsändt härolder för att mottaga hyllning af dem, som ryktet om hans rustningar hade förskräckt. Folken i Thessalien och Doris, Lokrerna, Thebe och hela det öfriga Böotien, med undantag af Thespiä och Platää, underkastade sig. Argiverna anförde uråldriga rättigheter för att skaffa sig en förevändning att hålla sig neutrala. Achäerna följde exemplet. Alla de Greker, som hade bevarat sin kärlek till fäderneslandet, hade förenat sig vid Korinthiska näset och hade framför allt kommit öfverens om att göra slut på sina egna tvister. Athen och Ägina försonade sig med hvarandra. Vidare skickade man sändebud till Korkyra, till Kreta och till Gelon, tyrann i Syrakusa, men utan stor framgång. Korkyras invånare svarade, att de skulle beväpna 60 fartyg, men skickade dem ej. Efter segern påstodo de sig hafva blifvit uppehållna af ogynsamma vindar. Kreta vägrade formligt hvarje bistånd, och Gelon, hvilken erbjöd en betydande förstärkning, gjorde dervid det vilkor, att han skulle erhålla befälet antingen öfver flottan eller landthären. Spartanerna afvisade med förakt förslaget att ställa sig under en Syrakusans befäl, och Athenarne förklarade, hvad flottan beträffade, att, om Spartanerna afstodo från befälet deröfver, så skulle de göra anspråk derpå såsom sin rättighet. »Det synes», sade Gelon, »som om I ej saknaden anförare; återvänden till dem, som skickat eder, och sägen dem, att året har förlorat sin vår.» Dermed ville han säga, att Grekland, beröfvadt hans hjelp, vore såsom året, beröfvadt sin skönaste årstid. Hvad som kanske ännu bättre förklarar beskickningens fruktlöshet är, att Gelon just vid den tiden hade tillräckligt att göra med Karthagerna.
Sålunda voro Grekerna, i stället för att förena sig uti denna stora fara, delade. Hvem räddade dem då? Athen. Om nemligen Athenarne dragit sig tillbaka eller underkastat sig, hade ingen flotta funnits, som varit i stånd att skydda kusterna till Peloponnesos, hvilket, belägradt
