begynte ånyo. Adeimantos förvånades, att man Athenarne till behag utsatte sig för att ej i fall af nederlag hafva någon annan tillflyktsort än ön Salamis. »Hvarföre behöfver man dessutom», tillade han, »längre lyssna till en man utan fädernesland?» — »Vårt fädernesland», utropade Themistokles, »är här på de tvåhundra skepp, som vi ställa till Greklands förfogande. Vi hafva för det gemensamma bästa samtyckt till att se våra tempel i ruiner och våra hus i lågor!» Sedan, vändande sig till Evrybiades, sade han: »Om du qvarstannar här, skall du handla som en behjertad man, hvarom icke, skall du bringa Grekland i undergång; ty krigets öde är beroende af våra skepp. Jag besvär dig sålunda att följa mitt råd; men vet, om du ej går in derpå, skola vi föra våra familjer ombord och segla till Italien, hvarest oraklen lofva oss en långvarig sällhet i Siris. Då I förlorat sådane bundsförvandter som oss, skolen I erinra eder Themistokles’ ord.» Detta kraftfulla språk och denna hotelse behöllo segern. Man stannade qvar vid Salamis.
Följande dagen anlände några förstärkningar, hvarigenom den grekiska flottan uppgick till 380 segel. Persernas, hvilken anländt till Phalerons redd, räknade ännu öfver 1000. På samma gång närmade sig deras landthär Peloponnesos. Denna marsch återväckte fruktan hos dem, som hade rådt att draga sig tillbaka till näset. Knot och rop höjde sig ånyo, ett krigsråd blef ännu en gång sammankalladt, och flertalet röstade för återtåg. I denna ytterliga fara fattade Themistokles ett ytterligt beslut. Han bortgick från krigsrådet och skickade en pålitlig man till Persernas anförare med följande uppdrag: »Themistokles, Athenarnes befälhafvare, är Perserkonungen i hemlighet tillgifven; han skickar mig, för att säga dig, att Grekerna intet ondt ana, och att du kan innestänga dem i sundet från båda sidor; sålunda omringade skola de lätt blifva besegrade.» Xerxes, som trodde detta råd vara uppriktigt menadt, gaf genast befallning att innesluta Grekerna. Themistokles hade emellertid återvändt till krigsrådet, hvarest han afsigtligt förlängde öfverläggningen. En man kom och frågade efter honom, det var Aristides, hvilken återkom från sin landsflykt, för att strida tillsammans med sina medborgare. »Må vi alltid vara rivaler», säger han, »men må vi täfla i nit för fäderneslandets bästa, Under det att I här med toma ord förstören tiden, kringränna barbarerna eder». — »Jag vet det», svarade Themistokles, »det är på min inrådan, som detta sker.» Derpå införde han Aristides i rådet, för att der omtala denna nyhet. Det blef sålunda nödvändigt att strida på det slagfält, som Themistokles med djerfhet och snille tog på sitt ansvar att för sina medborgare utvälja.
