6. Striderna vid Platää och Mykale (479 f. Kr.).
Grekland firade sin triumf, under det ännu hälften af dess jord var besatt af fienden, men ett grundadt hopp om fullständig seger uppfylde allas sinnen. Under det att Xerxes befann sig i Thessalien, mottogo Spartanerna ett orakel från Delphi, hvilket uppmanade dem att begära upprättelse af Xerxes för Leonidas’ död och taga emot, hvad han än gaf dem. Spartanerna afsände en härold till Xerxes, hvilken till honom rigtade följande ord: »Konung öfver Mederna! Lakedämonierna och Herakliderna i Sparta begära upprättelse för sin konungs död, hvilken du dödat, då han stred för Grekland.» Konungen, förvånad öfver detta tal, förblef en stund svarslös, men slutligen pekade han på Mardonios och sade till härolden: »Mardonios skall gifva Lakedämonierna hvad de begära.» Härolden mottog den erbjudna upprättelsen och aflägsnade sig. Mardonios skulle också i sjelfva verket blifva det utsedda försoningsoffret.
Snarare befriad från ett onödigt påhäng än försvagad genom konungens borttågande med de oordnade skaror, som åtföljde honom, öfvervintrade Mardonios i Thessalien. Vid vårens början sände han Alexander af Makedonien till Athenarne för att föreslå fred. Beundrande deras tapperhet, önskade storkonungen hafva dem till bundsförvandter; han skulle återgifva dem deras område, återuppbygga deras tempel och dessutom gifva dem hvilka andra länder, de önskade. Sparta, förskräckt öfver dessa anbud, skickade genast dit sändebud, för att motarbeta denna underhandling. Athen afgaf ett kort och manligt svar: »Så länge solen på himmelen följer sin bana, skola Athenarne ej ingå någon förbindelse med Xerxes; de skola bekämpa honom under förtröstan på sina skyddsgudar och sina heroer, hvilkas bilder och tempel Perserkonungen öfverlemnat åt lågorna.»
Presterna anbefaldes att åt underjordens gudar inviga hvar och en, som underhöll någon slags förbindelse med fienden. Det är sorgligt att behöfva tillägga, att de stores parti, hvilket redan begynt den långa raden af förräderi mot friheten, ansåg denna allmänna uppoffring för frihetens sak såsom vansinnig. En af dem föreslog, att man skulle underkasta sig, andra, till och med Platäer, tänkte på affall. Sparta hade erbjudit sig att under hela fälttåget underhålla Athenarnes familjer. Athenarne vägrade att emottaga detta anbud och begärde blott, att den peloponnesiska krigshären skulle hålla sig färdig i tillräckligt god tid, för att Attika icke en tredje gång skulle blifva prisgifvet åt fienden.
