densamma genom ett förbund med Argos, hvilket begagnade sig af Spartas förlägenhet för att tillfredsställa sitt gamla hat mot Mykenä, som det förstörde. Thessalerna ingingo i samma förbund, och någon tid derefter insläppte Megara af hat till Korinth en athensk besättning inom sina murar. Dessa händelser voro för Spartas vän, som ej ville, att Athen skulle utsträcka sin magt på det grekiska fastlandet, lika många motgångar.
Aristides hade öppnat tillträde till alla embeten äfven för de fattigaste medborgare; men aristokratien, som hade befäst sig uti Athens högsta domstol, Areopagen (jmfr sid. 277), gjorde deraf en härd för oppositionen mot styrelsen. En vän till Perikles vid namn Ephialtes, hvilken både genom sin fattigdom och sin dygd erinrade om Aristides, föreslog, att man skulle fråntaga denna vördade domstol en stor del af de mål, som tillhörde densamma, utan tvifvel de, som han afgjorde på grund af den censorsmyndighet, som Solon tilldelat honom. Äschylos, hvilken tillhörde evpatriderna, åtog sig förgäfves areopagens sak genom uppförandet af sitt sorgspel »Evmeniderna», hvari han lät Pallas sjelf inrätta denna domstol såsom en sträng och omutlig väktare öfver rättvisan och lagarne. Ephialtes’ förslag gick igenom. »Kimon», säger Plutarchos, »kunde ej återhålla sin vrede, då han såg areopagens värdighet sålunda förnedrad.» Han gjorde alla möjliga ansträngningar för att återgifva densamma sin förlorade domsrätt och införa en aristokratisk styrelse. Folket satte genom ostrakismen en gräns för hans sträfvande i denna riktning. Kimon landsförvistes 461.
Äschylos, som hade bistått honom, fruktade ett lika öde och gick följande år i frivillig landsflykt. Han hade redan blifvit förd inför areopagen, derför att han på teatern afslöjat mysterier, om hvilka oinvigde ej fingo ega någon kännedom, och han hade troligen blifvit fäld, om ej hans broder Aminias, genom att vika undan hans mantel och peka på hans vid Salamis stympade arm, af domarena utverkat hans benådning. Han begaf sig till Sicilien, hvarest han kanhända redan varit på konung Hierons tid. I den grafskrift, han sjelf författat, talar skalden, säker om odödligheten af sin poesi, blott om sin tapperhet: »Denna vård döljer Äschylos. Född i Athen, dog han på Gelas fruktbara slätt. Den ryktbara skogen vid Marathon och Medern med det långa håret skola veta att berätta, om han var tapper, ty de hafva sett honom.» Athen gaf ej sitt bifall till den store skaldens frivilliga landsflykt. Under det följande århundradet upprestes åt honom, liksom åt Sophokles och Evripides, en stod af koppar, och det beslöts, att en afskrift af deras arbeten skulle göras på statens
