handel och andra näringar, och slafven betalte en personlig skyddsafgift.
Beloppet af de årliga statsinkomsterna är omöjligt att bestämma. Somliga anse, att de uppgingo till 1000 talenter; Aristophanes uppgifver 2000, en siffra, som utan tvifvel är mycket öfverdrifven. Likväl bör man komma ihåg, att det, oaktadt Perikles’ stora utgifter till stadens försköning, före belägringen af Potidäa i skattkammaren fans en besparing af 9,700 talenter. Penningen hade den tiden sex à åtta gånger så stort värde som nu. De årliga inkomsterna uppgingo nog sålunda i medeltal till 30 à 40,000,000 kronor. Ett annat kännetecken på den allmänna rikedomen, ett annat hjelpmedel för staten var de enskildes förmögenhet, hvilken var i ständig tillväxt. På Solons tid ansåg man en förmögenhet af 7 talenter (nära 29,000 kronor) såsom en ganska stor rikedom. På Kimons tid betalte den rike Kallias, utan att blifva utarmad, en bötesumma af 50 talenter (öfver 200,000 kronor). Themistokles egde dubbla eller tredubbla summan häraf. Nikias, liksom Alkibiades, hade 100 talenter och mer än 1000 slafvar, som arbetade uti grufvorna för hans räkning. Om kriget uttömde statskassan, kunde sålunda de rike fylla den. Den hufvudsakliga förmögenheten utgjordes icke af fast egendom, utan hade att tacka för sin uppkomst handeln och industrien samt bestod i kontanta penningar, hvilka voro fördelade på ett ganska stort antal medborgare. Välmågan var så allmän, att Isokrates kunde säga: »Det finnes ingen så fattig, att han behöfver vanhedra staten genom tiggeri».
Men hvartill användes då alla dessa rikedomar? Perikles tänkte ej mer på barbarerna, som nu voro förjagade från de grekiska hafven; han gaf dem, som talade om att eröfra Egypten och anfalla Sicilien, stränga förebråelser. Liksom den vise Romaren, hvilken bad gudarne, ej att utvidga, men att bevara Roms magt, föredrog han att använda Athens tillgångar på att bevara dess besittningar framför att förstora dem. Helt och hållet sysselsatt med konst, literatur och handel, hade Athen afstått ifrån Kimons anfallspolitik och ännu ej antagit Alkibiades’ äfventyrliga statskonst. Det är detta, som utgör skönheten i denna tidpunkt af det athenska folkets lif och den verkliga storheten hos Perikles, hvilken stod i spetsen för denna ärorika och fredliga blomstring.
Författningen antog på Perikles’ tid den form, som hon, med korta afbrott, bibehöll ända till undergången af Athens oberoende. Vi hafva redan sett Aristides göra alla embeten tillgängliga för hvarje medborgare och Ephialtes betaga areopagen, såsom härden för den aristokratiska oppositionen, dess vigtigaste rättigheter, utan att likväl
