betryggande af hafvens säkerhet och för åstadkommande af endrägt mellan alla Hellener. Freden och civilisationen skulle af denna plan kunnat hafva mycket att hoppas; men förslaget strandade emot Spartas hånfulla förkastande af detsamma. Spartanerna fruktade, att Athen derigenom skulle komma att betraktas som Greklands hufvudstad, och att dess glans och storhet skulle göra det i vassen vid Evrotas’ stränder dolda Sparta bortglömdt. I stället för att få mottaga en ständerförsamling från hela Grekland, skulle Athen snart få se kriget närma sig dess portar.
Fjerde tidehvarfvet.
Från början af det Peloponnesiska kriget till
Makedoniens herravälde.
1. Peloponnesiska kriget till Perikles’ död.
Utom i Sparta hade konungamagten blifvit upphäfd öfverallt i Grekland samt efterträdts af aristokratien, hvilken i sin ordning dag efter dag måst inrymma demokratien den ena rättigheten efter den andra. Rörelsen hade likväl ej allestädes varit lika stor; den ena staden hade i denna riktning utvecklat sig fortare än den andra. Den största skilnaden egde rum emellan Athen och Sparta, af hvilka det förra representerade demokratien i sin fulla utveckling, det senare aristokratien i all sin stränghet. Mellan dessa båda ytterligheter fans det plats för många mellangrader. Men ju mer en stad närmade sig den ena eller den andra, ju mer sträfvade han att förena sig med den af de båda staterna, hvars författning stod i största öfverensstämmelse med dess egen. Deraf härledde sig den täflan de båda staterna emellan om inflytandet på de öfrige, hvilken slutligen bragte den ena hälften af den grekiska verlden i vapen mot den andra.
Under det att Athen kring sig förenade inbyggarne på öarna och i kuststäderna, var Sparta i förbund med invånarne på fastlandet. Emot det athenska väldet stod det peloponnesiska förbundet. Mer än tredjedelen af Peloponnesos var Spartas egen tillhörighet; och, då de öfriga staterna derstädes voro små, befann det sig utan medtäflare
