derstädes. Med undantag af Argos hade alla erkänt dess öfvervälde. Emot Heloterna och Messenierna var Spartas herravälde utan barmhertighet, och dess inre lif erbjöd, i stället för Athens oerhörda och gagnande verksamhet, ingenting annat än en rå sysslolöshet, onyttig för verlden liksom för det sjelf. Hvad åter dess yttre inflytande vid denna tidpunkt beträffar, så böra vi erkänna, att det blott bestod i den magt, som med rätta tillkommer ett starkt och sansadt folk. Sparta stod i spetsen för ett frivilligt bildadt förbund, var ej hufvudstaden för ett välde. Om ett företag af allmänt intresse kräfde en gemensam ansträngning, förenade sig ombud från hvarje stad, man öfverlade, man anstälde omröstning, och hvarje stad tillsläppte så mycket folk och penningar, som den gemensamma saken fordrade. Ingens frihet kränktes, och man kunde vara mer förvissad om allas beredvillighet än uti det athenska väldet, hvarest herskaren kunde befara uppror från undersåtarnes sida.
Man får likväl ej taga det oberoende, Spartas bundsförvandter åtnjöto, alldeles efter orden. Thukydides framställer visserligen för oss en allmän förbundssammankomst uti Sparta; men om hvarje fråga öfverlägga Spartanerna särskildt, och deras beslut blir det afgörande. Vidare togo de gislan, hvilken förvarades uti fasta orter, hvarföre Perikles ingalunda saknade skäl, då han till dem sade: »Återgifven sjelfve friheten åt de städer, som I hafven underkufvat.» Men dessa städer betalte ingen skatt i fredstid, behöfde ej låta sina tvister afgöras i Sparta, och skenet af deras fria yttranderätt vid de allmänna sammankomsterna dolde för dem det verkliga beroendet.
Spartanerna hade uppfört sig förståndigt vid Pausanias’ förräderi och visat sig temligen ädelmodige, då lydstaterna ville öfverlemna sig åt Athens ledning. Men då ett välde, som de ej hade förutsett, så småningom reste sig, utbröt den gamla afundsjukan. Hvarje seger af Kimon eller af Perikles förorsakade dem smärtsamma styng, och snart kunde de ej längre uthärda det odrägliga buller, som deras medtäflares namn åstadkom. De folk, som hade något intresse af att Athen förödmjukades, underläto ej att underblåsa denna afundens glöd. Athen hade två slag af fiender: å ena sidan de, hvilkas handel det genom sin öfverlägsenhet förstörde, såsom Dorerna på Ägina, i Megara och Korinth, och å andra sidan Perserna, hvilka det hade förödmjukat.
Besegrade till lands och sjös, hade Perserna afstått från öppen strid; men Pausanias’ förräderi hade visat dem, att, hvad de ej vågade försöka med jern, skulle de kunna utföra med guld. Och ifrån denna dag saknades det aldrig persiskt guld i Grekland. Utan tvifvel voro Peloponnesiernas hämnderop emot Athen mycket förorsakade
