Klokheten och den egna fördelen nedtystade den stränga rättvisan. Men genom att förena sig med en stat, som ej förut stått i förbindelse med någon annan, ansågo de sig ej gå någons rätt för nära. Dessutom inskränkte de sig till att med Korkyra blott sluta ett försvarsförbund, hvarigenom de endast åtogo sig att hindra dess förstöring. Tio skepp afsändes till Joniska hafvet. Befälhafvarne erhöllo befallning att ej inlåta sig i strid, så vida ej Korkyra anfölls.
Korinth hade utrustat 150 skepp och Korkyra 110. De båda flottorna sammanträffade i närheten af Sybota. En sjödrabbning uppstod, hvilken Thukydides påstår vara den betydligaste, som dittills förekommit Greker emellan. Athenarne iakttogo till en början en afvaktande ställning, men då Korkyrerna, efter en hårdnackad strid å ömse sidor, begynte blifva alltför illa åtgångne, skyddade de deras återtåg. Korintherna vågade ej anfalla för andra gången, emedan de märkte 20 andra athenska skepp vara i annalkande. Segertecken upprestes å ömse sidor, hvarpå Korintherna hemseglade. De korkyriska fångarne såldes som slafvar, med undantag af dem, för hvilka man kunde hoppas att erhålla en stor lösepenning (432).
Omedelbart efter denna händelse inträffade en ny förveckling i Potidäa, beläget på Pallene, den vestligaste af de tre chalkidikiska landtungorna. Denna stad var en korinthisk koloni och tillika en skattskyldig bundsförvandt till Athen, från hvilket det nu afföll, sedan det förut försäkrat sig om understöd från Korinth och Sparta; Korinth sände det förstärkning, men Sparta, som lofvat göra ett infall i Ättika, höll sig stilla. Athenarne begåfvo sig med en ansenlig landthär och 70 fartyg skyndsamt till Chalkidike, för att kufva upproret. Korintherna besegrades och Potidäa blef inneslutet.
Korintherna läto nu sammankalla Spartas bundsförvandter och anklagade inför dem Athenarne, såsom de der brutit freden och skymfat Peloponnesos. Ägina vågade af fruktan för Athen ej gå öppet till väga, men beklagade sig i hemlighet öfver, att det blifvit beröfvadt de friheter, hvilka fördragen tillförsäkrat det. Megarerna förde ett högljuddare språk. Sedan någon tid hade nemligen stora misshälligheter yppat sig mellan dem och Athenarne, hvaraf följden blef ett folkbeslut, som utestängde Megarerna från Athens och dess bundsförvandters hamnar. Genom dessa klagomål vans slutligen Sparta för kriget. För att likväl vältra ansvaret på motståndarne, började Spartanerna underhandlingar och framkommo med den fordran, att Athen skulle utvisa alla medlemmarne af Alkmäonidernas slägt för det mot Kylons vänner begångna våldet (se sid. 272). Det var för Perikles’ skull, hvilken tillhörde Alkmäonidernas ätt, som denna egendomliga
