Athens bundsförvandter voro Chios, Lesbos, Platää, Messenierna i Naupaktos, de flesta af Akarnaniens invånare, Zakynthos och Korkyra samt dessutom alla dess skattskyldiga länder.
Då slutligen Sparta kallade sina bundsförvandter till vapen under löfte, att de skulle få plundra det rika Attika, skyndade man till ifrån alla håll. Spartas konung Archidamos befann sig snart i spetsen för en här af 60,000 man. Så snart Perikles erfor fiendens annalkande, lät han, enligt en på förhand uppgjord plan, alla landsbygdens invånare begifva sig till staden, medtagande hustrur, barn och lösegendom. Hjordar och lastdjur skickades till Evböa. De flesta hade i Athen hvarken bostäder eller vänner, som kunde mottaga dem. De fingo derför slå sig ned på offentliga platser, omkring templen, mellan de långa murarne och i Peiräevs. Det var ej utan smärta de öfvergåfvo sina fält och sina boningar: men fäderneslandets räddning fordrade detta offer. Perikles föregick med högsinta föredömen. Archidamos var med honom förenad genom gästvänskapens band; han förklarade i folkförsamlingen, att, om Spartas konung på grund häraf skonade hans landtegendomar, skulle de ifrån den stunden blifva statens tillhörighet. Rädd för att sätta allt på spel genom utgången af en enda drabbning, sörjde Perikles i första rummet för stadens säkerhet och utsände blott några rytteriafdelningar för att skydda dess närmaste omgifning och oroa fienden. Sedan Archidamos förgäfves väntat på, att Athenarne skulle lemna staden, genomtågade han under härjningar det nordliga Attika ända till Oropos, hvarifrån han igenom Böotien återvände hem och upplöste sin krigshär.
Athenarne hade ej afvaktat Peloponnesiernas aftåg för att öppna kriget på den skådeplats, som för dem var den lämpligaste, nemligen hafvet. En athensk flotta härjade kusterna af Argolis, Lakonien och Elis, och Äginas invånare blefvo med hustrur och barn fördrifne från sin ö, hvilken togs i besittning af attiska nybyggare.
Följande vinter firades i Athen en storartad sorgfest efter de medborgare, som dött i striden för fäderneslandet. Deras ben, inneslutna i kistor af cypress, voro utstälda i ett stort tält, dit hvarje medborgare kunde komma för att begråta en slägting eller en vän och anställa
