likväl aldrig någon stor utsträckning. Ödesdigrare blef den tvist, som uppstod mellan Segesta och Selinus. Det sistnämnda erhöll hjelp från Syrakusa, Segesta åter vände sig först förgäfves till Karthago, sedermera till Athen. Alkibiades omfattade med glädje detta tillfälle att inveckla Athen i ett vigtigt företag, hvarigenom han hoppades vinna ära och utmärkelse. Nikias åter satte sig på det ifrigaste deremot, och han hade fullkomligt rätt. Athens välde borde stanna inom gränserna af det Agäiska hafvet. Hvad som förvärfvades på andra sidan Peloponnesos, skulle blott försvaga det. Till och med om Syrakusa eröfrades, skulle det ej länge kunna behållas. Huru företaget än utfölle, voro alltid olyckor att vänta deraf. Dessutom var ju Amphipolis ännu ej återtaget, det upproriska Chalkidike ännu ej kufvadt. Alen folket var denna gång i likhet med Alkibiades förblindadt af sin magt och sin lycka.
Såsom alltid vid annalkande af stora händelser, voro förutsägelserna för eller emot företaget talrika. Alkibiades hade förskaffat sig ett gynsamt orakelsvar från Zevs’ Ammons tempel, hvilket genom sin aflägsenhet ingaf folket en stor vördnad. Men astronomen Meton och äfven Sokrates förutsade krigstågets olyckliga utgång. En händelse, som egde rum kort före flottans afsegling, betraktades också såsom ett elakt förebud. Det hände nemligen, att de Hermesbilder, som voro uppreste längs efter gatorna, vid ingångarne till de enskilda boningshusen eller på heliga ställen, en morgon befunnos omkullslagne och stympade. Denna kränkning af gudarne förorsakade en ytterlig oro. Man sökte efter våldsverkarne och utlofvade belöningar åt dem, som upptäckte dem; ty enligt folkets tanke hotades staden af stora olyckor, så vida ej gudarnes rättvisa vrede blidkades genom en tillfyllestgörande försoning. Om Alkibiades hade talrika anhängare, så hade han också hätska fiender. Nyligen hade en föraktlig man vid namn Hvperbolos varit nära att drifva honom i landsflykt. Alkibiades hade endast genom att förena sitt parti med Nikias’ lyckats rädda sig; folkuppviglaren träffades af ostrakismen, hvilken derigenom kom i ett sådant vanrykte, att folket ej längre ville begagna den emot sina store medborgare. Slafvar och metöker berättade, utan att särskildt yttra sig om hermerna, att bildstoder förut blifvit sönderslagna af unge män i ett af vin upprymdt tillstånd. Härigenom anklagades Alkibiades i förtäckta ordalag. Han anklagades formligen af andra att vid en festlig tillställning hafva vanhelgat de elevsinska mysterierna; och man drog fördel af folkets vidskepliga fruktan för att uppväcka dess politiska farhågor. Han gjordes misstänkt för att vilja omstörta demokratien. Som bevis härför anförde man det aristokratiska sjelfsvåldet
