storma en af fiendens förskansningar, men tillfogades i stället ett blodigt nederlag. Efter en sådan olycka, och då sjukdomar dessutom började rasa inom hären, ansåg Demosthenes för klokast att återvända hem; men Nikias kunde ej besluta sig härför, förmodligen emedan han fruktade för mötet med sina medborgare. Demosthenes yrkade då på, att man åtminstone skulle draga sig tillbaka till Katana eller Naxos, för att förlägga lägret till en sundare ort. Nikias samtyckte slutligen härtill, och allt var färdigt till uppbrott, då en månförmörkelse inträffade, hvilken förskräckte den vidskeplige befälhafvaren. Han vägrade ånyo att lemna stället och sysselsatte sig blott med offer åt den vredgade mångudinnan. Syrakusanerna begagnade sig af detta dröjsmål och anföllo Athens flotta, beröfvade henne 18 fartyg och tillspärrade utloppet ur hamnen. Demosthenes ansåg sig till hvarje pris böra bryta detta hinder och bemannade de 110 fartyg, hvilka ännu återstodo. Men huru tappert än Athenarne kämpade, blefvo de likväl besegrade. Lemnande skepp och lik i fiendernas händer, rigtade nu alla sin förhoppning om räddning på ett återtåg till lands, påräknande skydd uti någon vänligt sinnad stad. Men, då Athenarne först på tredje dagen bröto upp, hade Syrakusanen Hermokrates redan låtit besätta alla vägar och pass. Ingen räddning var möjlig. Krigshären, ännu utgörande 40,000 man, aftågade i två afdelningar, anförde af Nikias och Demosthenes. Anfallen samtidigt framifrån, bakifrån och från sidorna, såg Demosthenes sig snart nödsakad att gifva sig till fånga med hela sin afdelning mot löfte att få behålla lifvet. Nikias höll sig ett par dagar längre. Efter ett fruktansvärdt blodbad vid floden Asinaros måste äfven han gifva sig (Sept. 413). De besegrades öde blef fruktansvärdt. Nikias och Demosthenes dödades, oaktadt Hermokrates och Gylippos, hvilken gerna unnat sina landsmän den glädjen att få i sina händer Demosthenes, som vid Pylos gjort dem så mycket ondt, försökte rädda dem. De öfriga fångarne inspärrades i de öppna stenbrotten, hvarest de, plågade af solhetta om dagen och af köld om natten samt af hunger och törst, till största
