delen jemmerligen omkommo. De få, som voro qvar efter 70 dagars förlopp, såldes såsom slafvar. Ett så sorgligt slut fick det med så stora uppoffringar och så glänsande förhoppningar begynta företaget.
På den ena sidan synes källnymfen Arethusas hufvud, omgifvet af delfiner, på den andra ett vid kämpaspelen segrande fyrspann.
4. Peloponnesiska krigets fortsättning och slut (413—404).
Olyckan på Sicilien nedföll öfver Athen såsom ett åskslag. I början ville man ej sätta tro dertill; då det var omöjligt att tvifla längre, vände sig den allmänna förbittringen mot dem, som tillstyrkt eller befrämjat företaget. Detta räckte likväl ej länge. Då den första rörelsen lagt sig, blef Athen åter sig sjelf värdigt; det upphörde med onyttiga anklagelser för att blott tänka på att bjuda de gamla fienderna spetsen och äfven alla nya, hvilka olyckan skulle förskaffa dem. Nya skepp byggdes skyndsamt, Sunion befästades för att skydda sädestillförseln från utlandet, och ett tiomannaråd tillsattes för att göra den verkställande magten mer skyndsam. Det afgörande ögonblicket syntes verkligen hafva inträffat. Evböa, Athens förrådshus, lofvade konung Agis, hvilken enligt Alkibiades’ trolösa råd intagit och befästat Dekeleia, att göra uppror, om det kunde påräkna något understöd. Lesbos, Chios och Erythrä gåfvo samma löfte. Tissaphernes och Pharnabazos, satraper öfver provinserna i Mindre Asien och vid Hellesponten, förbundo sig att gifva subsidier till underhåll af en flotta. Pharnabazos’ utskickade hade redan lemnat 25 talenter; Sparta befalde sina bundsförvandter att utrusta 100 galerer. Man bemannade blott 21; och, då dessa skulle utlöpa ur Saroniska viken för att segla till Chios öfver ett haf, på hvilket man trodde sig ej skola finna ett
