athenska folket, hvilket, oaktadt sina uttömda krafter och sin inre oenighet, lemnade medel att besegra både Grekland och Persien, hvilka hade förenat sig emot det. Emellertid glömde Athenarne hans förräderi och gåfvo honom hela äran af de nya framgångarna. Hans vänner uppmanade honom att hemkomma för att njuta af sin triumf. Den 6 Juni 408 landsteg han under folkets jubelrop i Peiräevs, medförande ett rikt byte och segertecken af alla slag. Han infann sig genast i rådet och i folkförsamlingen, hvarest han uppträdde och talade med sin vanliga öfverlägsenhet. För det förflutna anklagade han snarare ett oblidt öde än folket, angående framtiden intalade han alla mod och förhoppning. Folket valde honom derpå till öfverbefälhafvare både till lands och sjös, hans till staten indragna förmögenhet återlemnades, och presterna återtogo den förbannelse, som hvilade öfver hans hufvud.
Han afseglade åter med en ny af 100 treroddare bestående flotta för att bringa till lydnad de ännu ohörsamme öarna och städerna och fullständigt tillintetgöra fienderna i det Agäiska hafvet. Men detta gick icke så hastigt, som Athenarne hade väntat sig. Det var ej nog med, att Spartanerna under tiden satt i spetsen för sin flotta en man, som i tapperhet och insigt var den förslagne och lycklige Alkibiades vuxen och i list och samvetslöshet honom öfverlägsen; inom det persiska riket hade äfven en förändring inträffat, hvilken var högst skadlig för Athen. I stället för Tissaphernes hade nämligen Cyrus d. y., en yngre son af den dåvarande persiske konungen Darius II, blifvit sänd till Mindre Asien såsom ståthållare. Han eftersträfvade en nära förbindelse med Sparta, emedan det såsom en betydande landtmagt skulle kunna gifva honom ett kraftigt understöd i hans hemliga planer att göra sig till herre öfver det persiska riket. För Lysander var det sålunda lätt att vinna honom och af honom utverka sig en betydlig penningsumma, så att han kunde höja solden på sin flotta och lugnt afvakta ett angrepp af Athenarne, hvilkas sämre besoldade kamrater öfvergingo till honom i stor mängd. Alkibiades, hvilken saknade penningar, begaf sig ut på plundringståg och lemnade flottan i sin underbefälhafvares händer. Denne, som blifvit qvarlemnad nära Ephesos med uttryckligt förbud att ej inlåta sig i någon strid, var ohörsam, förlorade 15 fartyg och stupade sjelf. Ju mer man hade väntat af Alkibiades, desto mer skäl till förargelse och misstanke ansåg man sig hafva. Hans fiender anklagade honom för försumlighet, utsväfvande lefnadssätt, egennyttigt förtryck mot bundsförvandterna och sträfvande efter högsta magten. Man kan ej synnerligen undra på, om folket, med hans fordna handlingssätt i friskt minne, nu var alltför snart
