säga: »Vid Apollon, genom att låta dem tala så, gaf jag dem ett mera demokratiskt utseende!»
Men det var sofisterna, som han uti Sokrates’ person häftigast anföll, emedan han ej var nog skarpsynt att uti honom finna den sansade och förståndige mannen, hvilken kanhända alltför mycket dolde sig bakom skickligheten i handterandet af ordets vapen. Hans stycke »Molnen» är en bitande, af qvickhet blixtrande smädeskrift, hvilken vänder sig just emot solisternas svagaste sida. Man borde blott deruti återfinna namnet på en af dessa konstmakare i ord, om hvilka vi hafva talat, i stället för Sokrates, hvilken skalden framställer sväfvande öfver jorden och åkallande sofisternas skyddsgudinnor, Molnen, hvilkas röst han tror sig höra midt igenom dimmorna,
Aristophanes anföll skarpt det onda och blottade det hänsynslöst. Såsom botemedel deremot föreslog han att stänga filosofernas skolor, att gå tillbaka tre mansåldrar och återvända till Marathontiden. Men lika litet som floderna kunna återvända i sitt lopp, kunna folken återvända till förgångna århundraden. Hos Aristophanes sjelf märker man tidens laster, osedlighet och ringaktande af religionen, och ingen kan vara djerfvare än han är i sitt lustspel Foglarne. Det verkliga botemedlet bestod ej i forna tiders okunnighet, utan i den förädlande och manliga lära, hvilken blifvit förkunnad af en stor man, och denne man var just densamme, som skalden så grymt anfallit.
Sokrates föddes år 469. Hans fader var en bildhuggare, som hette Sophroniskos, och hans moder var barnmorska. Han utöfvade till en början sin faders yrke, och Pausanias omtalar, att han uti borgen i Athen sett en grupp af honom, föreställande behagens gudinnor (chariterna) beslöjade. Han öfvergaf snart sin konst och, oaktadt han var fattig, började han studera de filosofiska arbeten och system, hvilka voro författade af hans samtida eller hans föregångare på filosofiens område. Dessa studier hindrade honom likväl ej att uppfylla alla sina medborgerliga pligter; han kämpade modigt vid Potidäa, vid Amphipolis m. fl. ställen. Hemma lopp han de faror, för hvilka en man utsätter sig, hvilken är mer mån om sitt samvetes gillande än om mängdens bifall. Befinnande sig ibland dem, som skulle döma de befälhafvare, som segrat vid de Arginusiska öarna, trotsade han folkets vrede och vägrade att fälla sin dom i öfverensstämmelse med dess vilja. Då alla böjde sig för de trettio tyrannerna, vågade han vara dem olydig, hellre än han begick en orättvis handling. Han var fattig och vägrade att mottaga rikedomar; Alkibiades erbjöd honom landtgårdar, Charmides slafvar, konung Archelaos i Makedonien sin ynnest: men han tog ej emot. Han gick alltid barfotad och bar samma drägt
