samtida, så visade han sig Solon och Athen värdig genom att söka att gifva helgd åt familjen och åt arbetet.
Skaparen af det sunda förnuftets filosofi kunde ej infjettra henne inom ett system. Sokrates’ undervisning meddelade sålunda inga torra teorier. Han meddelade henne dagligen och på alla ställen, hvarest tillfälle erbjöd sig. En trägen gäst på alla offentliga ställen, utan att taga större del i statens angelägenheter, än hvad lagen ålade honom, passade han på tillfälle att liksom i förbifarten gripa tag i hvarje falsk åsigt och för alla uppvisa dess ohållbarhet, dess värdelöshet. Man såg denne man, på hvilken naturen i yttre afseende ej slösat med sina gåfvor, gå omkring i staden med uppstående näsa och utåt rigtade näsborrar, med tjocka läppar, med kort och tjock hals, med magen framstående såsom på en Silen, med ögonen framskjutande, men blixtrande af snillets eld. Han vände sig till den ene efter den andre af dem, som gingo förbi, eller också inträdde han i handtverkarnes verkstäder och samtalade med hvar och en om den sak, med hvilken den tilltalade var mest förtrolig. Han använde alltid samtalets (dialogens) form. Af den enklaste sanning, hvilken genast insågs af de i samtalet deltagande, lät han dem alltid draga några oförutsedda slutsatser och ledde dem oemotståndligt, utan att sjelf synas blanda sig deruti, till föreställningar och begrepp, om hvilka de förut ej haft någon aning. Hans metod var i forntiden ryktbar under namnet den sokratiska ironien. Med anledning af sin moders yrke kallade han sig sjelf själarnes förlösare. Genom honom fattade handtverkaren liksom af sig sjelf mer upphöjda och sunda åsigter om sin konst, statsmannen om statens angelägenheter, sofisten om de frågor, han afhandlade. Skämtets salt kryddade alltid hans samtal. Sokrates utgaf sig ej för något annat än en forskare efter sanning; han låtsade till en början hafva stort förtroende till sin motståndares insigt och blott vilja skaffa sig upplysning hos honom; så småningom vexlades rollerna, och snart fick han honom att tiga eller att tillstå det orimliga i sitt påstående. Egendomligt nog sammanblandade hans anklagare, folket sjelft och framstående Athenare honom med de vanliga sofisterna, hvilka satte falska och farliga läror i omlopp; dessa hade likväl ej någon större eller farligare fiende. Han roade sig med att sätta dem i förlägenhet inför en talrik åhörareskara, ty han gick sällan ensam. Knappt visade han sig, förrän en grupp af åhörare bildade sig omkring honom. Han åtföljdes nästan alltid af en skara unga män, hvilka beundrade hans stora snille och hans lättflytande och skarpa vältalighet; de voro hans lärjungar och utgjorde hans skola.
Xenophons Memorabilier äro ett slags sokratiskt evangelium. Vi
