se deruti den vise uti hans hvardagliga lif, uti hans kall såsom dygdens och det sunda förnuftets apostel, upplysa hvar och en om det sköna, det goda, det rättvisa, det nyttiga; afvända ifrån statens angelägenheter unga okunniga män, hvilka blott drefvos af en falsk äregirighet; uppmuntra dem, som voro lämplige derför, men tillbakahöllos af ett alltför stort misstroende till sig sjelfve; på det mest värdiga sätt uppfylla en redlig medborgares pligter inom samhället, stifta endrägt menniskor emellan, försona ovänner, stifta frid mellan oeniga bröder, inskärpa hos sin egen son de pligtens fordringar, denne hade att iakttaga emot sin moder Xanthippa, hvilken oupphörligt hade gifvit Sokrates tillfälle att öfva sig i mildhet och tålamod.
Huru kunde denne rättvise och ädle man blifva dömd till en förrädares och mördares straff? För denna dom anfördes två skäl, att han ej var vän af den demokratiska författningen och att han undergräfde statens religion och förstörde ungdomen. Beträffande den första anklagelsepunkten, gaf man hans lärdomar skulden för osedligheten och brotten hos några af hans lärjungar, såsom hos Kritias, den grymmaste af de trettio tyrannerna, hvilken påstod, att religionen var en uppfinning af lagstiftarne för att hålla folket i styr, hos Charmides och Theramenes, två andra af de trettio, samt hos Alkibiades, hvilken var förrädare mot sitt fädernesland. Man lade honom till last, att han yttrat, »att det var en galenskap, att en böna afgjorde valet af statens styresmän, under det man hvarken valde en styrman eller en byggmästare genom lottning.» Han hade äfven fält ett annat yttrande, hvilket sårade en stad, hvarest fosterlandskärleken genom den förbittrade kampen blifvit öfverretad: »Jag är icke Athenare, jag är verldsborgare.» Femtiofyra år derefter uppgaf talaren Äschines hans politiska åsigter såsom orsaken till hans död; och äfven hans mest nitiske försvarare ibland de nyare erkänna, att det uti hans ord uppenbarade sig alltför liten vördnad för statens grundlagar. Men den andra beskyllningen var betydligt allvarsammare och mer berättigad. Ofta uppkomma de mest motsatta rörelser samtidigt inom en och samma stat, Otron herskar inom de högre samhällslagren, under det att en så mycket mer brinnande och blind tro uppenbarar sig inom de lägre: man går på samma gång till de yttersta gränserna för både tviflet och vidskepelsen. Under det att Alkibiades och hans vänner roade sig på mysteriernas bekostnad, införde folket främmande gudomligheter (Kybele, Adonis m. fl.). En ny religion, hvars ceremonier bestodo i de tygellösa utsväfningar, som tillhörde orientens sinliga religionsformer, inträngde i staten. Under slagen af de offentliga olyckorna nådde både vidskepelsen och ofördragsamheten sin höjd. Före kriget var
