Tragedien var nu död, och de alexandrinska lärdes bemödanden kunde icke ens frambesvärja hennes vålnad.
Liksom tragedien uppstod ur Lenäernas eller Vinterdionysiernas körsånger, så uppkom komedien (komos-sången) ur de festliga upptågen vid de mindre eller landtliga Dionysierna. Susarion från Megara var den förste, som förlänade utgjutelserna af den bacchiska lefnadslusten vissa för den konstnärliga framställningen passande former. I den megariska kolonien på Sicilien blomstrade en komisk skola, hvilken anknyter sig till Epicharmos’ (omkr. 450) namn, och som mer synes hafva liknat Menanders nya attiska komedi än Aristophanes’ gamla attiska. En lång tid förgår, innan vi i Attika höra talas om skalder, som idkade den konst, till hvilken Susarion hade utsått fröet. Chionides, Magnes och Ekphantides, hvilka blomstrade på perserkrigens tid, tillhöra Attikas äldsta komiska skalder. På dem följde Kratinos, Krates, Evpolis och Aristophanes, hvilka uppträdde strax före eller efter det peloponnesiska kriget. Aristophanes’ kolossala politiska karikatyrer äro en storartad företeelse inom literaturhistorien, hvartill verlden sannolikt aldrig vidare skall få se något motstycke. Det är tydligt, att detta slags komedi ej kan hafva mycken likhet med Menanders eller Molières lustspel; tidningspressen är det enda inom den nyare literaturen, som kan jemföras med Aristophanes’ författarskap. I likhet med en tidning sysselsatte sig Aristophanes med hvarje företeelse inom det offentliga lifvet. Liksom en tidning var han organen för ett parti, reaktionspartiet inom det helleniska statslifvet, och tillhörde i sina åsigter hvad vi skulle kalla den yttersta högern, ensidig i sina omdömen och af hänsynslös häftighet i sina angrepp. Om vi betrakta den stora mångfalden i de af Aristophanes behandlade ämnen, så måste vi förvånas öfver den höga bildningsgraden hos hans åhörare, hvilka förstodo betraktelser och fina anspelningar, som till och med skulle bereda svårigheter för den mest bildade bland vår tids läsare. Omvexlingen och rörligheten i hans framställning äro oförlikneliga. På de mest galna utbrott af en uppsluppen munterhet följa tankar af det djupaste sedliga allvar, så att till och med Sophokles i all sin glans ej kan uppnå den höjd af skönhet, till hvilken Aristophanes mången gång svingar sig upp. Aristophanes’
