literära verksamhet, hvilken hade begynt omkring år 427, slutade omkring år 390.
Den mellersta komedien bildar en öfvergångsperiod. De trettio tyrannerna, förskräckte öfver den gammalattiska komediens tygellösa frihet, förbjödo personliga angrepp ifrån skådebanan; detta var ett slags censur. Antiphanes, en af den mellersta komediens representanter, beklagade sig också bittert öfver svårigheten att finna ämnen för sin konst. Den uppgift, hvilken på detta sätt satte författarne af den mellersta komedien (från 380 f. Kr. till Alexander den stores tid) i förlägenhet, löstes af den nyare komediens skalder. Den mellersta komedien var ingenting annat än en urvattning af den gamla. Menander deremot (342—290 f. Kr.) och hans yngre samtida Philemon äro representanter för en fullkomligt ny tingens ordning, om hvilken de voro medvetne, och hvilken de icke sökte att förneka. Privatlifvet hade nu intagit det offentliga lifvets plats. Den nya komedien blef sålunda hvad den gamla aldrig varit, och hvad den mellersta med allt sitt osäkra sträfvande aldrig kunde blifva, en komedi i detta ords nuvarande bemärkelse.
8. Spartas öfvervälde ifrån Athens intagande till den antalkidiska freden (404—387).
Olyckorna vid Marathon, Salamis, Platää, Mykale och Evrymedon samt den skamliga fred, som följde derpå, hade till största delen skingrat den gudomliga glans, som förut omstrålat Persiens herskare. De store regenterna efterföljdes dessutom af oduglingar. Palatsrevolutioner och de regerande ätternas hastiga förfall hafva alltid på ett sorgligt sätt utmärkt orienten. Artabanos, lifvaktens befälhafvare, hade mördat Xerxes; Artaxerxes hade bemägtigat sig tronen till förfång för sin äldre broder, som var den laglige arfvingen, och öfverlemnat sig åt sin moders och sin gemåls inflytande; slutligen hade äfven Darius II Nothos råkat under en qvinnas förmynderskap. Till följd af dessa oordningar utbröto uppror i Egypten och andra provinser, och satraperna herskade på många ställen oinskränkt. Tissaphernes hade åtminstone tjenat sin konung väl genom att upprätthålla jemnvigten mellan Sparta och Athen. År 407 hade konung Darius II:s yngre son, Cyrus, blifvit Tissaphernes’ efterträdare i en del provinser och omfattat en annan politik, emedan han hade andra planer. Hans
