Pelopidas och de öfrige Leontiades och Hypates under sömnen och läto dem dela sina vänners öde. Epaminondas hade genast beväpnat sig och jemte några unge män skyndat till Pelopidas. För att föröka denna lilla skara, skickades härolder åt alla håll att förkunna folket dess befrielse. Likväl rådde oro och förskräckelse inom staden. Husen upplystes och gatorna fyldes af menniskor, utan att någon egentligen visste, hvarom frågan var. De i borgen befintliga 1500 Spartanerna skulle hafva vunnit en lätt seger öfver de sammansvurne, om de anfallit dem genast; men de högljudda ropen, de upplysta husen och den böljande menniskomassan förskräckte dem: de höllo sig orörlige i borgen, nöjande sig med att försvara den. I daggryningen anlände de öfrige flyktingarne, åtföljde af en stor skara Athenare. Epaminondas utvisade för det församlade folket Pelopidas och hans vänner, omgifne af prester, som buro heliga bindlar i sina händer, och uppmanade medborgarne att bistå fäderneslandet och gudarne. Folket utbrast i tacksamhetsyttringar och helsade landsflyktingarne såsom statens räddare. Pelopidas, Charon och Melon, de tre verksammaste medlemmarne af sammansvärjningen, utnämndes till böotarcher, en titel, som tillkännagaf, att Thebe jemte sin frihet ville återtaga sin gamla plats bland de böotiska städerna. Den belägrade borgen måste af brist på lifsmedel snart gifva sig (379).
Thebes befrielse var, säger Plutarchos, begynnelsen till en rad af händelser, hvilka krossade de kedjor, hvarmed Sparta hade belagt Grekland. Hvilka orsaker kunde plötsligen förläna en stad, om hvilken man hittills knappast kände mer än förräderiet under kriget mot Perserna, den stora magt, hvaraf vi nu finna den i besittning? Hvad som utmärkte Böotierna, var den till ordspråk blifna själströgheten och sinnesslöheten, någonting groft och sinligt. De hade ifrån början haft denna smak för gemensamma måltider och offentliga fester, som var egendomlig för Grekerna. Men under det att dylika tillställningar annorstädes förädlades och vanligen voro åtföljda af musik, dans, poesi och till och med af filosofiska samtal, voro gästabuden och dryckeslagen hos Thebanerna blott medel för utvecklandet af en smaklös lyx och tillfredsställandet af en grof sinlighet. Man åt och drack omåttligt, såsom vi hafva sett
