sällskap framför sina jemnårigas. Han ville ej skiljas ifrån honom, förrän han lärt sig såväl medborgarens pligter som menniskans. Klok och skicklig att draga fördel af omständigheterna, med en stor själ och ett okufligt mod, förstod han både att befalla och lyda, hvilket enligt Aristoteles’ förmenande är det utmärkande draget för goda medborgare. Den ena dagen besegrade han såsom befälhafvare Sparta vid Levktra, den andra tjenstgjorde han som simpel soldat och fördrog alltid, utan att beklaga sig, såväl folkets som sina vänners orättvisa behandling. Hans vördnad för sanningen var så djup, att han ej ens på skämt tillät sig en osanning. Han förstod att bevara en hemlighet, talade litet, hörde mycket; var likväl en skicklig talare, hvilken mer än en gång gagnade Thebe lika mycket genom sitt ord som genom sin arm. Då Pelopidas anstälde sin sammansvärjning, vägrade Epaminondas att taga del deri, ingalunda af feghet, men emedan han mer tyckte om den öppna striden än tillställningar, som skydde dagsljuset. Under det de landsförviste i hemlighet uppgjorde sina planer, utbildade han de unga Thebanerna till män. Då det gälde, hafva vi sett, att han ej undandrog sig faran. Alla hans dygder hindrade honom ej att hysa ett brinnande begär efter ära, icke för sig sjelf, men för sitt fädernesland.
Pelopidas var uteslutande en handlingens man. Kroppsöfningar och jagt hade för honom större behag än böcker och filosofiska lärdomar. Tillhörande en rik och framstående slägt, delade han med sig af sina rikedomar åt sina fattiga vänner och lefde sjelf enkelt. Han var en utmärkt anförare, snabb i beslut och utförande; men i andlig begåfning synes han hafva varit Epaminondas underlägsen. Thebes storhet räckte lika länge, som dessa båda män lefde.
Deras första omsorg var att sätta sitt fädernesland i stånd att uthärda en fruktansvärd kamp, som de förutsågo. Då konung Kleombrotos inföll i Böotien för att straffa Thebe, började Athenarne blifva förskräckte öfver att se Spartanerna så nära och ångrade, att de hade förklarat sig för Thebe. Genom ett brottsligt offer åt sin fruktan anklagade Athenarne de två fältherrar, hvilka utan folkförsamlingens uttryckliga befallning ädelmodigt understödt de sammansvurne, och dömde den ene till döden, den andre till landsflykt. En mot Athen utöfvad trolöshet kom dock Thebe till hjelp. Den spartanske generalen Sphodrias, hvilken af Kleombrotos blifvit qvarlemnad i Thespiä, beslöt, förledd af Phöbidas’ exempel, att öfverrumpla Peiräevs för att godtgöra Sparta för förlusten af Thebe. Försöket misslyckades, och Sphodrias anklagades i Sparta för sitt trolösa anfall mot en bundsförvandt. Tagen i försvar af Agesilaos, blef han frikänd. Förbittradt häröfver,
