fortfarande sysselsätta sig med de ädlare konsterna, dermed uppfylla en stor del af sitt lif och njuta af deras härliga verkningar. Äfven de fordringar, hvilka staten satte på alla sina medborgare, och det stora deltagande, hvilket dessa å andra sidan egnade staten och dess angelägenheter, äro blott förklarliga under förutsättningen af en sådan frihet från omedelbart trängande göromål.
Men ledigheten och så många medborgares tillfälle att fritt använda sin tid voro blott derigenom möjliga, att största delen af alla mekaniska göromål vältrades på en dertill särskildt bestämd menniskoklass, med andra ord derigenom att slafveriet fans. Nästan i alla de grekiska landskapen öfversteg slafvarnes antal vida de fries. Äfven den fattigare medborgaren brukade hafva en slaf; i de flesta hus behöfde man flere till förrättande af alla möjliga göromål, såsom att mala säd, baka, koka, förfärdiga kläder, åtfölja husbonden eller husmodern, då de gingo ut o. s. v. Andra arbetade i fabriker, hvaraf Athen hade en stor mängd. På landet sysselsattes de med boskapsskötsel, åkerbruk, jagt och fiske. Att ega 50 slafvar var alls ingenting ovanligt, hos de rikaste var antalet ännu mycket högre. Det är derföre lätt förklarligt, att de fries antal i förhållande till slafvarne var som ett till tre. Af en räkning, hvilken anstäldes kort efter Alexander den stores död, framgick, att Attika då ännu hade öfver en half million menniskor, ungefär 130,000 frie och inemot 400,000 slafvar. Utom dem, som föddes till slafvar, skapade krigen de fleste, alldenstund deras lott, som togos till fånga, vanligen blef träldom.
