Femte tidehvarfvet.
Från det makedoniska herraväldets begynnelse till
Greklands eröfring af Romarne.
1. Philip af Makedonien.
Om den befolkning, som bebodde Makedoniens stora och vidsträckta slätter, finnas ej några bestämda uppgifter. Hon synes hafva utgjort en blandning af den grekiska stammen och den barbariska stam, hvilken befolkade Illyrien och Epeiros, ehuru en Illyrier och en Makedonier på Polybios’ tid ej kunde förstå h varan dra utan tolk. Då Hellenerna invandrade i Grekland, stannade utan tvifvel en afdelning af dem uti den sydvestliga delen af Makedonien, vid Haliakmons och Erigons öfre lopp, under det att den norra delen, från Axios till Strymon, tillhörde den stora illyriska stam af Päonier, hvilka påstodo sig härstamma ifrån Trojanerna; den sydöstra slutligen innehades af Thraker, Mygdoner m. fl. andra stammar. Under beröringen med dessa barbarer förändrade sig den grekiska stammen, och en blandad befolkning uppstod, hvilken Herodotos vägrar att kalla Hellener, men som visade en stor lätthet att tillegna sig det grekiska språket. Detta folk bildade flere stammar, hvar och en med sitt eget öfverhufvud, såsom Elymeerna, Oresterna, Lynkesterna o. s. v. Den mägtigaste bodde omkring Ägä eller Edessa och bar det sedermera så ryktbara namnet Makedonier. Hos en del af dessa tappra och krigiska folk var den man, som ej hade dödat en fiende, utsatt för vanheder. Qvinnan synes der hafva varit mer fri, mer inflytelserik, än i Grekland.
Angående detta lands äldsta historia har man hvarken hjeltedikter eller talrika sagor, såsom förhållandet var i Grekland. Thukydides berättar endast, att under det nionde århundradet, det vill säga vid den tid då de republikanska författningarna efterträdde konungamagten, Herakliden Karanos ifrån Argos på oraklets tillstyrkan i spetsen för en skara Greker begaf sig till Oresternas land. Konungen i denna trakt tog honom i sin tjenst uti ett krig emot en angränsande stam och i belöning för den hjelp han erhållit gaf han honom det
