land, som ligger norr om Thermäiska viken. Edessa fick af honom namnet Ägä och fortfor att vara landets hufvudstad ända till Amyntas’ och Philips tid, hvilka föredrogo staden Pella, belägen närmare hafvet.
Herodotos har långt utförligare berättelser att anföra. Emellertid uppgifver äfven han en Heraklid såsom stamfader för den makedoniska konungaätten. Grekland erkände riktigheten häraf genom att tillåta Alexander, Amyntas’ son, deltaga i de olympiska spelen. Om den rad af makedoniska herskare, hvilka Herodotos uppräknar före Perserkrigen, känner man föga. Först vid denna tidpunkt börjar en halfdager att sprida sig i Makedoniens historia. Utan att vara synnerligen vidsträckt, hade detta konungarike redan då betydligt förökats. Då Perserna bemägtigade sig Thrakien, regerade Amyntas, en vän till Peisistratiderna, i Makedonien. Följande de närgränsande folkens exempel, erbjöd han de persiska sändebuden jord och vatten; men desse mördades vid en måltid af konungens son, Alexander. Denne Alexander blef konung år 500. Vid Xerxes’ anfall på Grekland blef Makedonien öfversvämmadt af den frambrusande strömmen; men, ehuru i samma läger, som Greklands fiender, försummade ej Alexander något tillfälle att visa, att han handlade emot sin vilja, och att han ej begärde bättre än att få tjena sina grekiska stamförvandter. Det var honom Mardonios skickade till Athen för att underhandla, det var han, som natten före slaget vid Platää infann sig i Grekernas läger och för dem uppenbarade fiendernas planer. Han åtnjöt ej dessmindre stor ynnest hos Mardonios, hvilken skänkte honom Thrakien ända till berget Hämos, en besittning, som likväl genom uppror snart gick förlorad. Men man kan måhända tillskrifva Persernas beskydd eröfringen af Kreston, Therma, Pydna m. fl. andra orter.
Makedonien hade förstorats genom vänskapen med Perserna; det förstorades ännu mera genom deras nederlag. Begagnande sig af Athens segrar, hade Alexander I och Perdikkas II utvidgat sitt välde. Vi hafva sett Perdikkas understödja det upproriska Potidäa emot Athen och kalla Brasidas till sin och de chalkidikiska städernas hjelp. Då Spartanerna blifvit alltför fruktansvärde bundsförvandter, närmade han sig åter Athen. Hans plan var att ej ingå några varaktiga förbindelser, utan låta både Athen och Sparta, allt efter som det bäst passade sig, bidraga till förökandet af hans magt. Hans efterträdare, Archelaos I, sökte mindre att förstora, än att gifva styrka åt sitt rike, hvilket ännu ej lemnat hjeltetidens traditioner bakom sig. För att vinna tronen hade han mördat en broder, en farbroder och en kusin, hvilkas rättigheter voro större än hans. En man, som köpt sin magt så dyrt, kunde naturligtvis ej vara sinnad att lemna denna i de stores
