förhållanden blef ett förskräckligt medel i händerna på en man, som var smidig och djerf, företagsam och listig, som egde en aldrig tröttnande verksamhetsförmåga, understödd af en helsa af jern, och framför allt en oerhörd hersklystnad, hvilken, om så behöfdes, ej tvekade att trampa rättvisan under fötterna, Philip var idealet för en statsman, om statskonstens yttersta mål är framgången.
Amyntas, tronarfvingen, var ett barn. Förmynderskapet tillkom i första rummet Philip, som var hans farbroder; denne tog det äfven. Ofantliga svårigheter reste sig ifrån alla sidor. Riket var alldeles omgifvet af fiender: baktill och på sidorna af barbariska folkstammar, framtill af Grekerna, hvilka innehade kusterna af Ägäiska hafvet. Inre söndringar öppnade vägen för fienderna. För att bjuda så stora faror spetsen, hade Philip ett folk, som var nedslaget till följd af den blodiga seger, Illyrierna nyligen vunnit, en oduglig krigshär och en öfvermodig adel. Det var sålunda nödvändigt att återgifva Makedonierna förtroendet till sig sjelfva, att förskaffa sig deras tillgifvenhet, att införa en sträng krigstukt i krigshären för att med framgång kunna bekämpa dem, som betraktade landet som ett lätt byte: detta i afseende på det inre. I afseende på det yttre måste man betrygga gränserna, tillbakavisa Illyrierna i vester, Thrakerna i öster och bortdrifva Grekerna, hvilka hindrade Makedoniens tillträde till hafvet.
Denna Philips första plan var en befrielseplan; sedan Makedonien fått fred i det inre och uppnått sina naturliga gränser, skall Philip utgå derifrån för att eröfra Illyrien i vester och Thrakien i öster; han skall lägga den ena handen på Byzantion, nyckeln till Svarta hafvet, och den andra på Thermopylä, nyckeln till Grekland. Sedan detta blifvit gjordt, skall eröfringen af Persien ej blifva annat än en lek. Philip uppgjorde ej hela denna jettelika plan ifrån början. En ny förhoppning uppväxte ur hvarje ny framgång; och planen varifrån början så väl affattad, att han kunde utvidgas, i samma mån som lyckan tillväxte. Detta är för Philip en tillräckligt stor ära, utan att man behöfver låta honom 20 år på förhand förutse den framtid, som först efter dessa 20 år blef möjlig. På den utstakade vägen fortgick han emellertid oafbrutet i den ordning vi angifvit, lemnande blott den sista delen åt sin son; äfven denna skulle han kanske sjelf hafva tillryggalagt, om ej ett dolkstyng satt en gräns för hans lycka, hans snille och hans ännu kraftfulla ålder.
Till en början hade han att försvara sig emot två tronpretendenter, Argäos och Pausanias, hvilka gynnades af Thrakerna och Athenarne. Philip besegrade Argäos, förmådde Thrakerna att hemvända och förskaffade sig fred med Athen genom att afstå Amphipolis.
