länderna, kunde Makedonien ej förskaffa sig en plats i den grekiska verlden, så vida det ej blef en sjömagt, liksom Ryssland ej intog sin plats bland Europas stater, förrän det anlagt Petersburg och framträngt till Östersjön. Men talrika fästningar, tillhörande Athen och dess bundsförvandter, reste sig emellan Makedonien och hafvet. Philip ville gerna komma i besittning af dessa. Genom en märkvärdig skicklighet och en dubbelhet, på hvilken han i det följande gaf mer än ett exempel, bemägtigade han sig Amphipolis, hvilket genom sitt läge öppnade eller tillstängde hafvet för Makedonien och Strymondalen för Athen. Härigenom kom han äfven i besittning af Thrakiens guldgrufvor, hvilka lemnade honom öfver 1000 talenter om året, en ganska vigtig sak, ty guldet var i Philips händer lika verksamt som vapenstyrkan och listen. Förrädare stodo honom härför öfverallt till buds; för guld öppnade städerna sina portar, för guld sålde Grekland sin frihet. I stället för det obetydliga Krenides uppväxte snart vid foten af det rika Pangäon det folkrika Philippi.
Huru kunde Athen sålunda tillåta Philip att utbreda sin magt längs kusterna af Ägäiska hafvet? Svaret ligger uti statens inre tillstånd och i de yttre svårigheter, med hvilka man hade att kämpa. Till det yttre hade Athen aldrig fullständigt repat sig efter det slag, det erhållit i slutet af det förra århundradet, ehuru förbundet med Thebe emot Sparta och senare med Sparta emot Thebe hade återgifvit det en vigtig roll och tillåtit det att återknyta en del af banden med sina gamla bundsförvandter. Klokt genom erfarenheten, uppförde det sig nu visare emot desse. Men de gamla eröfringsplanerna återkommo snart, och samvetslöse befälhafvare begynte ånyo att göra utpressningar. Sålunda uttröttades bundsförvandterna mer än förut, utan att erhålla ett tillräckligt skydd. Hafvet begynte åter att hemsökas af sjöröfvare, hvilka förstörde handeln. Då bundsförvandterna ej mer åtnjöto någon säkerhet, ville de ej längre tillhöra det dyrbara och onyttiga förbundet. År 357 bröto de öppet med Athen. Rhodos, Chios, Kos och Byzantion stodo i spetsen för de upproriske bundsförvandterna. Desse räknade tillsammans 100 skepp; Athen hade till en början blott 60 under befäl af Chares och Chabrias, hvilka började belägra Chios. Under ett djerft anfall mot hamnen stupade Chabrias, hvilken ej kunde förmås att draga sig tillbaka för den öfverlägsna fienden. Denna motgång förmådde Athenarne att utrusta ytterligare 60 skepp under Iphikrates och Timotheos. Förenade med Chares, seglade de till Byzantion för att ditlocka fienderna, hvilka plundrade de ännu trogna öarna, Lemnos, Imbros och Samos. En svår storm gjorde ett anfall af Athenarne emot den till Hellesponten ankomna
