gällande, utan rättvisan finge herska. Efter att hafva anklagat sjöväldet för allt ondt, återkommer sålunda Isokrates likväl till detsamma. För mycket sysselsatt med afrundningen af sin prydliga satsbyggnad, glömde han i slutet, hvad han sagt i början. Han ville åstadkomma någonting, som var mycket mindre möjligt i Grekland, än på något annat ställe, ett starkt välde, bestående af fullkomligt oberoende städer.
Orsaken, hvarför vi här framhållit Isokrates och hans tal, är, att de utgöra ett uttryck för ett parti, som med hvarje dag blef talrikare. Denna svaga skola skall snart begynna att smeka ett annat vidunder, Philips försoning med Grekland. Hon skall tro den statskonst utgöra höjden af klokhet, hvilken hellre ryggar tillbaka för faran, än hon fattar ett kraftigt och djerft beslut.
Gentemot denna skola och denne klenmodige gubbe, hvilken ej ens hade nog mod att tala offentligen, reste sig ett annat parti, en annan man och en annan vältalighet. Om Athenarne ännu hade förmått att handla och hos sig uppväcka någon gammal dygd, skulle det hafva varit under inflytande af Demosthenes, hvars röst röjde passionens eld. och hvars ord liknade blixtar.
Demosthenes (bild 164) var son till en vapensmed, hvilken egde en stor verkstad och talrika slafvar. Han blef likväl snart faderlös, och hans förmyndare beröfvade honom en del af hans arf. Han fäste sig vid Isäos, hvilkens manliga vältalighet öfverensstämde med hans lynne, och han studerade Thukydides med sådan ihärdighet, att han lärde sig hans historia utantill. Så snart han blifvit myndig, anstälde han rättegång mot sina förmyndare, hvarvid han talade sjelf och fick dem dömde att återbära, hvad de tillegnat sig. Vid sitt första uppträdande i folkförsamlingen misslyckades han alldeles. Hans långa och tunga
