Invänarne väcktes vid trumpetstötar och församlade sig i daggryningen på Pnyx. Sedan man fått veta, hvar om fråga var, rådde tystnad och förskräckelse uti församlingen. Ingen af de vanlige talarne vågade begära ordet. Slutligen besteg Demosthenes talarestolen, uppmanade folket att ej förlora modet, utan genast skicka sändebud till Thebe, för att uppmana Böotierna att deltaga i striden för friheten.
En makedonisk beskickning befann sig redan i Thebe, då Athenarne anlände. Men Demosthenes upptände Thebanernas mod, kom dem att upplåga af en helig ifver och skingrade alla andra betänkligheter, så att de, glömmande fruktan, försigtighet och till och med erkänsla, öfverlemnade sig åt pligtens hänförelse. Verkningarna af den store talarens vältalighet voro så oerhörda, att Philip genast skickade härolder för att begära fred. Icke blott Athens generaler, utan äfven Böotiens ledare följde befallningarna af Demosthenes, hvilken i Thebe liksom i Athen blifvit själen uti alla folkförsamlingar.
Åtskilliga för de förenade lyckliga småstrider föregingo hufvuddrabbningen, hvilken uppsköts tillräckligt länge, för att Spartanerna skulle kunna hafva hunnit att infinna sig på detta den grekiska frihetens sista slagfält; de uteblefvo alldeles. Med undantag af några man från Korinth och kanhända äfven från Achaia, voro Athen och Thebe ensamme. Den grekiska hären, anförd af Chares och Lysikles, var beträffande anförarnes duglighet mycket underlägsen, men till antalet fullt jemförlig med Philips, hvilken räknade 30,000 man fotfolk och 2,000 ryttare. Oaktadt sina 48 år tjenstgjorde Demosthenes till fots bland hopliterna. Striden utkämpades i närheten af Chäroneia. Alexander anförde den flygel, som kämpade mot Thebanerna, Philip den andra mot Athenarne. I midten af båda härarne stodo legotrupperna uppstälde. Alexander anföll med oförvägen tapperhet sina motståndare; Philip deremot lät Athenarne uttömma sin första hetta och bringa sig sjelfve i oordning genom att förfölja fienden, hvars leder blifvit brutna genom deras första anfall, hvarpå han ifrån en höjd öfverföll och besegrade dem. 1,000 Athenare stupade; 2,000 tillfångatogos och ibland dem Demades, återstoden tog till flykten; till dessa hörde Demosthenes. Thebanernas förlust är ej känd, men torde hafva varit betydlig. Hela den heliga skaran låg på valplatsen. »Man försåg ej deras graf med någon inskrift», säger Pausanias, »ty lyckan hade svikit dem, men man prydde den med ett lejon såsom tecken till deras mod.» Med dem som föllo vid Chäroneia, nedsteg Greklands frihet i grafven för alltid (338).
Oaktadt de rop, som höjdes emot Demosthenes, hvilken bidragit så mycket till detta olyckliga krig, förlorade Athen likväl ej sitt
