förtroende till honom; det uppdrog åt honom att hålla liktalet öfver de fallne. Rättfärdigande på samma gång sig sjelf och Athen, utropade talaren: »Nej, nej, Athenare, I hafven ej felat genom att rusa döden till mötes för Greklands räddning och frihet! Nej, det svär jag vid edra förfäder, som fallit vid Marathon, Salamis och Platää.» Den gamle Isokrates, hvilken ännu, oaktadt sina 88 år, var vid full helsa, kunde ej öfverlefva sin illusion i afseende på Philips goda afsigter; han dog en frivillig hungersdöd.
Philip visade sig värdig Athen; det berättas, att han, då han på aftonen efter slaget tillsammans med sina vänner genom ett dryckeslag firade den stora segern, kommit smyckad med blomsterkransar och upprymd af vin för att smäda fångarne. »Huru», sade Demades till honom, »lyckan har gifvit dig Agamemnons roll, och du spelar Thersites!» Återkallad till sig sjelf genom denna smickrande förebråelse, trampade han sina kransar under fötterna och, ädelmodig och klok på samma gång, befriade han utan lösen alla Athens fångar, brände dess döda och hemskickade qvarlefvorna genom en beskickning, som erbjöd Athen fred på bättre vilkor, än det kunde hoppas. Philip lät det behålla Chersonesos, Lemnos, Imbros och Samos och skänkte det Oropos, hvilket han fråntog Thebanerna. Desse behandlades betydligt hårdare, fingo betala lösen för sina fångar och sina döde, mottaga en makedonisk besättning uti Kadmeia samt afstå ifrån herraväldet öfver Böotien, hvarest Orchomenos och Platää åter reste sig.
Det stora företag, som Philip nu ville utföra, var ingenting mindre än eröfringen af Persien. Från Chäroneia begaf han sig till Korinth, dit han sammankallade ombud från hela Grekland. Alla skickade sådana, utom Sparta, hvilket intog en hedrande, men farlig undantagsställning. Han framstälde sina planer och begärde understöd för dem. Man valde honom till öfverbefälhafvare och bestämde det antal trupper, hvarje stad skulle tillsläppa. Innan Philip återvände till Makedonien, ville han förödmjuka Sparta. Han härjade Lakonien och förminskade Spartas område till förmån för dess grannar. Ambrakia mottog en makedonisk besättning, och Byzantion bönföll om Philips vänskap (338).
Följande året tillbragte Philip under husliga tvister och krigiska rustningar. Han afsände till och med en truppstyrka till Asien. Då rustningarna i det närmaste voro afslutade, rådfrågade Philip Pythia om framgången af sitt företag. Oraklet svarade: »Offerdjuret är bekransadt, altaret är färdigt, offerpresten väntar.» Uti detta svar läste han Persernas undergång, men den gången philippiserade ej Pythia: han var sjelf det utsedda offret.
