Geter. »Demosthenes kallade mig ett barn, då jag var hos Triballerna», sade Alexander, »och en yngling, då jag kom till Thessalien; jag skall under murarne af Athen visa honom, att jag är en man.» Ehuru Thebanerna ej ännu hade erhållit den hjelp, som Athen på Demosthenes’ förslag hade lofvat dem, ej heller den de väntat ifrån Elis och Arkadien, inläto de sig framför sina murar i strid med Makedonierna. Kampen blef häftig och länge oafgjord. Men sedan en makedonisk truppafdelning lyckats intränga i staden, och äfven besättningen på borgen gjort ett utfall, blefvo Thebanerna, hvilka återvändt för att rädda sin stad, kringrände och i grund slagne. De kämpade likväl såsom behjertade män. Ingen begärde pardon. Blodbadet fortfor under hela dagen. Mer än 6,000 Thebaner stupade; 30,000 tillfångatogos. Thebe skulle nu få erfara det öde, som det hade pålagt Platää, och som det efter slaget vid Ägospotamos hade begärt för Athen. På bundsförvandternas tillstyrkan lät Alexander nedrifva staden. Blott Kadmeia, som försågs med en besättning, och Pindaros’ hus skonades. Presterna och de, som stodo i någon gästvänskap till Makedonien, erhöllo friheten, den öfriga befolkningen såldes till slafvar; försäljningssumman uppgick till 440 talenter.
Denna rysliga stränghet injagade förskräckelse i Grekland, och från alla håll betygade man sin undergifvenhet och sin ånger. Till och med Athen betygade eröfraren sin glädje öfver hans lyckliga återkomst. Till svar härpå begärde Alexander, att nio af hans fiender i Athen skulle utlemnas. Athenarne tvekade att begå den fegheten att uppoffra sina mest fosterlandsälskande män, och Demosthenes, som var ett af de begärda offren, berättade dem sagan om vargen, som bad fåren, att de skulle lemna honom sina hundar. Man fattade det beslut att ej utlemna de ifrågavarande männen, men deremot sjelfve strängt bestraffa dem, om de befunnos brottslige. Alexanders vrede var öfver; han fann förmodligen, att han redan utgjutit tillräckligt med blod uti Thebe. Athens begäran beviljades.
Säker på Grekland för framtiden, återvände Alexander till Makedonien, hvarest han för sina anförare framstälde sina planer angående tåget till Asien. Sedan anstälde han storartade offer åt gudarne och täflingar till Zevs’ och sånggudinnornas ära. Lysande måltider för de makedoniske generalerna och för Greklands sändebud och storartade fester för hela krigshären föregingo uppbrottet.
Det rike, som Alexander stod i begrepp att anfalla, och hvars tron sedan år 336 innehades af Darius III Kodomannos, hade länge varit nära sin undergång. De tiotusendes återtåg hade uppenbarat dess svaghet, och, för att ej tala om Agesilaos’ företag, för huru
