ögon stå lägre. Han qvarlemnade i Egypten två egyptiska ståthållare, för att förvaltningen skulle förblifva nationell, men Makedonier såsom befälhafvare för den militära styrkan för att omöjliggöra uppror. Genom Syrien ankom han till Thapsakos vid Euphrat, hvilken han öfvergick mot slutet af Augusti 331. Öfvergången öfver Tigris bestreds honom lika litet som öfver Euphrat. Slutligen påträffade han den ofantliga persiska hären, bestående af en million fotfolk och 40,000 eller enligt Diodoros 200,000 ryttare, vester om staden Arbela, på den vidsträckta slätten vid byn Gaugamela, hvars yta storkonungen hade jemnat för att underlätta rörelserna för sina 200 stridsvagnar, för sitt rytteri och för sina elefanter.
Alexander hade erhållit några förstärkningar. Hans krigshär räknade 40,000 man till fots och 7,000 till häst. Då natten inbrutit, gjorde barbarernas oräkneliga vakteldar, att olikheten i antal blef ännu mera märkbar. Parmenion föreslog, att man skulle öfverraska fienden nattetid. Konungen ansåg detta råd vara sig ovärdigt; sjelfva klokheten bjöd honom dessutom att ej blottställa sig för mörkret och obekantskapen med stället. I midten af sin slagordning hade Alexander uppstält sin falang, mot hvilken Darius liksom vid Issos uppstälde sina grekiska legotrupper. Bakom sin första slaglinie uppstälde Alexander en annan, hvilken borde förändra sin plats, alltefter som Perserna sökte att öfverflygla Makedonierna. Darius tog manhaftigt sin plats midt emot Alexander. Hans med liar beväpnade stridsvagnar gjorde föga eller ingen skada, ty Grekerna nedsköto körsvennerna, så att vagnarne stannade, eller också öppnade de sina led för dem. Alexander genombröt med rytteriet och falangen fiendernas led. Darius drog sig tillbaka för denna tätt sammanpackade och djupa trupp och tog till flykten, så snart han såg sitt kavalleri bragt i oordning. Emellertid hade å andra sidan en del af det indiska och persiska rytteriet genombrutit Grekernas led och röjt sig väg ända till trossen. För ett ögonblick var oordningen der ytterlig. Men den andra slaglinien gjorde heltom, föll fienderna i ryggen, dödade eller förjagade dem. Då Makedonierna slutligen voro segrare på alla punkter, gaf Alexander Parmenion befallning att bemägtiga sig fiendernas läger och uppsamla bytet, under det att han förföljde Darius. I Arbela hade denne qvarlemnat sina skatter, sin vagn och sina vapen; han hade sjelf, då Alexander dagen derpå hann dit, lemnat stället. »Uti striden hade Alexander ej förlorat mer än 100 man och ungefär 1,000 hästar, hvilka dödats af fienden eller stupat af trötthet. På barbarernas sida räknade man, säges det, 300,000 döde; fångarnes antal var ännu betydligare.» (Arrianos).
