underkufvadt, skall jag uppfylla, skall jag öfverträffa edra förhoppningar. Dem, som vilja återvända hem, skall jag sjelf återföra; dem, som vilja qvarstanna, skall jag öfverhopa med ovärderliga skänker.»
Detta tal åtföljdes af en djup tystnad. Förgäfves väntade Alexander i tre dagar på, att soldaterna skulle ändra tänkesätt. Slutligen gaf han sitt samtycke till återtåget.
»Vid underrättelsen härom uppgåfvo soldaterna glädjerop; de skyndade till Alexanders tält och välsignade honom, derför att han var nog ädelmodig att ej gifva vika för något annat än kärleken till dem. Han delade då sin här i tolf afdelningar och lät uppresa tolf ofantliga altaren, lika höga som de största torn, såsom ett tecken till sina segrar och ett bevis på sin erkänsla emot gudarne. Sedan detta arbete blifvit fullbordadt, anbefalde han offer enligt grekisk sed, anordnade täflingslekar, lade hela landet ända till Hyphasis under Poros’ herravälde och gaf slutligen tecken till uppbrott.» (Arrianos.)
Alexander for med en del af sin här utför floden Hydaspes; återstoden af hans folk följde stranden efter. Följande loppet af Hydaspes, Akesines och Indus samt underkufvande de folkslag, som bodde utmed stränderna, anlände Alexander i Juli 325 till det delta, som bildas af Indus’ utloppsarmar. Anländ hit, anträdde Alexander slutligen återvägen mot vester. Hans plan var nu att återvända till lands med största delen af sin här, under det att flottan under Nearchos på sin väg från Indus till utloppet af Tigris undersökte den sydliga kusten af hans rike. Denna plan sattes äfven i verket. Den del af soldaterna, som tågade landvägen, fingo genom hetta, hunger och törst utstå svåra lidanden på vägen genom Gedrosiens sandöknar. »Hären», säger Strabo, »räddades genom de dadlar, som växte i stor mängd utmed flodbäddarne.» Alexander delade sjelf alla dessa vedermödor. Då han efter två månader anlände till Karmanien, hade de angränsande satraperna skickat hären lifsmedel till mötes. Om man får tro Diodoros och Quintus Curtius, följde nu på försakelserna orgier och ett sju dagars triumftåg, hvilket påminde om Dionysos’ återkomst från eröfringen af Indien. Arrianos betraktar berättelserna härom såsom fabler, emedan Ptolemäos och Aristobulos ej talat derom; dessa religiösa och militäriska orgier stå emellertid i full öfverensstämmelse med Alexanders smak.
I Parsargadä, som han genomtågade, lät Alexander i sitt forna skick återställa Cyrus’ graf (sid. 187), hvilken hade blifvit plundrad; sedan begaf han sig genom Persepolis till Susa. Der straffade han med yttersta stränghet dem, hvilka gjort sig skyldige till otrohet eller utpressningar, emedan de hoppats, att han ej vidare skulle återkomma.
