halfgud. För att finna en förströelse i sin smärta anstälde han en stor menniskojagt, d. v. s. han anföll och besegrade Kossäerna, tappre bergsbor, hvilka de persiske konungarne aldrig kunnat underkufva. Alla fångar dödades, hela den manliga befolkningen utrotades, förmodligen för att tjena till offer åt den nye guden. Den läkare, som ej kunnat rädda den sjuke, fick mista lifvet. I Babylon, hvarest Alexander slutligen höll sitt inträde, fann han sändebud emot sig från den kända verldens alla delar.
Midt under dessa hyllningar och för att rättfärdiga dem, hvälfde Alexander stora planer. »Enligt några föresatte han sig att kringgå Arabien, att färdas längs Äthiopien, Libyen, Numidien och berget Atlas, att öfvergå Gibraltars sund, att framtränga ända till Gades, för att sedan åter ingå i Medelhafvet efter att hafva underkufvat Karthago och hela Afrika... Enligt andra skulle han vända sig emot Skytherna norr om Svarta hafvet...» (Arrianos.) Så mycket är säkert, att Alexander i Phenicien lät bygga 1,000 galerer, hvilka skulle föras till Thapsakos och derifrån på Euphrat till Persiska viken. Det är också säkert, att han afsände tre expeditioner till Arabiens kuster, för att fullborda de undersökningar, som Nearchos hade begynt, Heraklides fick i uppdrag att bygga en flotta på Kaspiska hafvet.
Medan han förberedde sina nya eröfringar, var han sysselsatt med inre förbättringar. Han lät i Babylon gräfva en hamn, som rymde 1,000 fartyg, och reglerade genom storartade arbeten Euphrats översvämningar. Men sedan någon tid trodde man sig märka åtskilliga för framtiden olycksbådande järtecken; äfven Alexanders sinne rönte intryck häraf, och för att förjaga sin oro öfverlemnade han sig utan hejd åt dessa bordets nöjen, vid hvilka både hans fader och han så ofta lemnat sitt förstånd qvar. Med Babylons klimat var denna omåttlighet en dödsdom. Efter en rad af orgier anfölls han också af en feber, som dödade honom på den elfte dagen, den 21 April 323. Några veckor förut hade sändebud anländt ifrån Grekland, för att egna honom gudomlig dyrkan.
Alexander hade ej fylt sitt trettiondetredje år, då han dog. Styrkan hade i det närmaste fullgjort sitt verk: det återstod för visheten att göra sitt. Skulle kanske denna senare uppgift hafva öfverstigit hans krafter? Att rifva ned kan ibland vara lätt, att bygga upp är det aldrig. Det lilla af hans planer, som är bekant, visar emellertid, att han ännu skulle hafva utfört stora verk i den rigtning han begynt. De besegrade vunnos genom segrarens skonsamhet och understödde hans planer; handeln, sambandet nationerna emellan, utvecklades i en ofantlig skala och såg nya vägar öppnade eller fridlysta för sig af Alexander;
