(omkring 230), syntes det syriska riket genom den egyptiske konungen Ptolemäos Evergetes’ segrar nära sin upplösning; först den sjette Selevkiden, Antiochos III, med tillnamnet den store (224—187), återvann Mindre Asien och gjorde framgångsrika krigståg mot Partherna, hvilka likväl efter hans död togo alla öster om Euphrat belägna länder i besittning. Slutligen förlorade han genom slaget vid Magnesia (190) större delen af Mindre Asien till Romarnes bundsförvandter. Hans andre efterträdare, Antiochos IV Epiphanes (den glänsande) (bild 172), är ej mindre bekant för sitt skymfliga utrymmande af Egypten på blotta uppmaningen af Romaren Popilius Lænas, än genom sin fanatiska förföljelse af den judiska religionen.
Judarne kommo vid Alexander den stores död under Ptolemäerna, hvilka regerade öfver dem med mildhet. En öfversteprest hade jemte det höga rådet, synedrium, ledningen af alla de inre angelägenheterna. Ibland Judarne uppstodo två partier, Saduceerna — så benämndes de efter sin lärare Sadok — och Fariseerna. De förre, hvilka tillhörde det förnämare ståndet och närmade sig den grekiska bildningen, förkastade läran om odödligheten; de senare, hvilka stodo närmare folket, lade den största vigt på ett noggrant uppfyllande af alla ceremoniallagens föreskrifter. Under öfverstepresten Simon den rättvises tid (300—291) blef Canon för det Gamla Testamentets böcker faststäld. Under konung Ptolemäos II Philadelphos ombesörjdes genom sjuttio judiske lärde den grekiska öfversättningen af det Gamla Testamentet, hvilken fått namn af Septuaginta. År 204 kommo Judarne genom eröfring under Selevkidernas välde. Till följd af Antiochos IV Epiphanes’ grymma förföljelse emot den judiska religionen uppstod år 167 ett snart segerrikt uppror under ledning af presten Mattathias och hans fem söner, af hvilka Judas Makkabeus (hammaren, så kallad för sin tapperhet), Jonathan och Simon utmärkte sig såsom synnerligen lyckliga härförare. Simons son, Johannes Hyrkanos, hvilken redan blifvit fullkomligt oberoende, utsträckte (135—107) sitt herravälde öfver Samaritaner och Idumeer. På honom följde hans söner, Aristobulos I, hvilken antog konunganamnet, och sedan Alexander Jannäos. Dennes äldste son. Hyrkanos, måste, sedan Pompejus under sin vistelse i Syrien slitit Judarnes inre tvister, betala skatt till Romarne.
Till följd af sin svaghet förlorade de sista Selevkiderna (omkr. 80 f. Kr.) sin krona till Tigranes, Armeniens konung. Sedan denna blifvit besegrad, gjorde Romarne år 64 Syrien till sin provins, hvarvid Selevkiderna fingo behålla Kommagene vid Euphrat, uti hvilket Samosata var hufvudort.
Det mest blomstrande af de hellenistiska rikena var Egypten.
