företaga någonting för att återvinna sin förra magt eller på offentlig uppmaning förena sig med de öfrige Grekerna, hvad man än föreslog dem. De tänkte blott på att äta och dricka, och detta gjorde de med sådan omåttlighet, att de förlorade både mod och styrka.» Denna Böotiernas förnedring öfverlemnade det mellersta Grekland åt Ätolerna.
I Sparta hade Lykurgos’ författning på lång tid ej varit mer än ett minne. I stället för den likhet i egendom Lykurgos infört, hade man nu derstädes ett fåtal rika och en mängd fattiga, hvilka fattigdomen till och med beröfvat medborgartiteln. Af de 700 Spartiater, som ännu funnos qvar, egde knappast 100 någon jordegendom. Sparta var sålunda ej längre Sparta, utan en veklig, lättjefull och förderfvad stad med en förhatlig blandning af öfverdrifven rikedom och det yttersta armod. Detta olyckliga förhållande gjorde ett lifligt intryck på den unge Agis IV, hvilken år 244 blef konung vid 20 års ålder. Han beslöt att reformera Sparta och ansåg, att det bästa sättet härför vore att genom en statshvälfning återinföra den lykurgiska tidens inrättningar och seder. Han tänkte begynna med att företaga en ny delning af jorden. Men detta var en farlig punkt att vidröra. De fleste rike, de gamle, som voro vane vid lyx samt fiender till hvarje förändring, och qvinnorna, förskräckta vid blotta minnet af det stränga lif Lykurgos fordrade af dem, voro reformens afgjorda fiender med konung Leonidas i spetsen. Agis, som hade för sig de fattige, de yngre och i allmänhet alla dem, som mer sågo på sitt fäderneslands bästa än sin egen beqvämlighet, dukade likväl under för sina fiender och dömdes till döden, då han ej ville afstå från sitt ädelmodiga försök.
Agis fick en hämnare uti sin förnämste fiendes son, den unge och eldige Kleomenes. Varnad af Agis’ öde, beslöt han, innan han handlade, att bilda sig en krigshär, på hvilken han kunde räkna för genomförandet af sina planer. Men det ärofulla krig, af hvilket Kleomenes hade behof, kunde ej bestå i annat än ett försök att återgifva Sparta dess gamla öfvervälde på Peloponnesos. Detta försök gjorde en kamp med det achäiska förbundet oundviklig. Det var denna täflan om magten, som förstörde Greklands sista förhoppning. Kriget utbröt år 227. Kleomenes besegrade sina motståndare tre gånger, och stark genom denna framgång, genomförde han sin revolution uti Sparta. Han återgaf den gamla författningen sin kraft, återinförde den ursprungliga strängheten i uppfostran, återstälde de offentliga måltiderna, inkallade främlingar från grannländerna, utdelade jord till dem och ingaf alla fattige på Peloponnesos hopp om liknande förmåner. I Korinth och Sikyon uppkommo rörelser. För att undertrycka upprorsandan, skyndade Aratos till Sikyon och var der nära att blifva dödad; i
