Korinth anbefalde han flera afrättningar, men staden gaf sig snart åt Kleomenes. Förbundet höll på att gå under; för att rädda det, tillkallade Aratos konungen i Makedonien, Antigonos Doson, hvilken förklarades för förbundets högste befälhafvare mecl oinskränkt magt både till lands och sjös. Kleomenes sköflade Megalopolis och hotade sina fiender ända inuti Argos; men för att kunna uthärda denna fruktansvärda kamp hade han nödgats tillgripa alla möjliga hjelpmedel. Han förklarade Heloterna frie, anropade konung Ptolemäos i Egypten om hjelp och utlemnade till honom sin familj såsom gisslan för ett understöd, som han ej erhöll eller som åtminstone var obetydligt.
Emellertid lyckades han få tillsamman omkring 20,000 man för det afgörande fälttåget. Antigonos hade 28,000 till fots och 1,200 ryttare; phalangen bestod af 10,000 Makedonier. Denna här tog sin rigtning mot Sellasia, hvarest Kleomenes fattat fast fot för att försvara den till Sparta ledande vägen. Antigonos tvekade några dagar, innan han anföll. Drabbningen blef lång och blodig, ty å båda sidor voro anförarne skicklige och soldaterna tappre. Den unge Philopömen bidrog väsendtligt till Makedoniernas seger. En stor massa af Kleomenes’ soldater lät döda sig på detta det gamla Spartas sista och ärorika slagfält (222). Då allt var förloradt, tog konungen till flykten och anlände till Sparta, endast åtföljd af några ryttare. Han ville ej ens sätta sig ned och stilla sin törst. Stödd mot en pelare, stod han en stund med nedsänkt hufvud, orörlig och försänkt uti dystra betraktelser. Hans kraftiga vilja tog likväl snart ut sin rätt, han begaf sig skyndsamt till Gythion med sina vänner, hvarifrån han på ett skepp afreste till Egypten. Efter många besynnerliga äfventyr omkom han derstädes, medförande sin fädernestad och Grekland i grafven. Sparta var verkligen redan dödt, och det achäiska förbundet höll på att dö. Makedonierna slogo sig ned i sjelfva hjertat af Peloponnesos. På hvem återfaller skulden härför? På Kleomenes, hvilken i stället för att gå framåt gick sex århundraden tillbaka. Han ville förverkliga Lykurgos’ föråldrade ideal, då det i stället höfdes att befria Sparta från dess tryckande fåmannavälde, ifrån dess brottsliga isolering, ifrån dess inrotade egennytta, för att kasta det in på friare vägar, på hvilka det kunde inträda, utan att förlora något af sitt stora namn. Genom att låta upptaga sig som medlem i det achäiska förbundet hade Sparta kunnat förvandla hela Peloponnesos och kan hända äfven mellersta Grekland till en ointaglig fästning. Men hvarken Sparta eller Kleomenes ville ingå i ett förbund, der alla hade lika rättigheter.
Aratos öfverlefde sin fiende blott i några få år och dog med brustet hjerta och själen full af dystra aningar (213). Befriad från en fara,
