100
samling fina, bildade människor, som förstodo att roa sig med besked, men dock med måtta.
De sista tidernas tur hade gifvit Törres Wold ett mod och en själfförtröstan, som mycket väl kunde tagas för säkerhet. Och dock kände han sig långt ifrån säker, då han i sällskap med några andra bokhållare trädde in i de gamla rummen, för hvilka hela staden hyste så mycken respekt.
Han vågade sig icke in i balsalen, utan slog sig ner i ett af de inre rummen, där han tillsammans med några yngre herrar, som voro lika modiga, styrkte sig med åtskilliga dryckesvaror.
Men medan han stod med sin cigarr midt i en krets och talade om stadens bankväsende med den myndighet, som tillkom en person hvilken redan egde någonting och till hvilken de mäktige togo en viss hänsyn, visade sig plötsligt framför honom genom tobaksröken fru Steiner med urringad klädning, bländande hvit med rodnande kinder och strålande ögon. Hon hade hvitt atlaslif, blekröda rosor på axlarne och koraller om halsen. Hennes kjol var mycket kort och uppfästad med buketter af samma slags rosor; på fötterna hade hon hvita sidenskor med höga röda klackar. Hon hade klädt sig alldeles såsom en herdinna af Sèvres porslin, som hon hade funnit i Julies rum. Men i stället för herdinnehatten, bar hon en bukett af rosor i håret.
— Se, där står den långa karlen och osar som en lampa, — ropade fru Steiner och viftade med sin näsduk i röken. — Har ni rakt intet samvete? Fransäsen skall börja!
