Sida:Jakob.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
117

drucken mans ansikte, men det var ett sådant uttryck af fasthet, af okuflig vilja, att den arme mannen endast rykte sig lös och sprang ut ur kontoret, ropande: — Julie, Julie! Hvar är Julie? — till stor förvåning för herrarne vid spelborden.

Redan i följande rum mötte han sin dotter med fru Steiner och flere andra.

— Där är pappa! Vi komma såsom en deputation för att be dig dansa kotiljong. . . . Men pappa, har någonting händt?

Han kunde icke svara, utan grep henne om handleden och drog henne med sig. Törres Wold stod midt i kontorsdörren. Hans blonda hår och ansiktet, som var mycket blekt, samt det stora hvita skjortbröstet aftecknade sig skarpt mot mörkret i rummet bakom honom. Allas ögon riktades på honom, då Kröger häftigt utbrast:

— Säg mig, Julie, är det sant att är förlofvad med den där . . . ?

— Nej, men pappa! — utropade Julie blossande röd.

— Ja eller nej?

Han var alldeles utom sig.

— Nej, nej, det måste vara ett missförstånd. Hvarför gjorde du detta, pappa?

Julie kastade sig i hans armar och brast i gråt.

I den stillhet som nu följde, hördes ett litet skrik från fru Steiner, och hon drog sig ofrivilligt ett steg tillbaka, bakom en af herrarne; ty hon hade sett Törres Wold knyta sina näfvar, medan en ryckning genomilade hans lemmar. Men de