Sida:Jakob.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

118

andra sågo bara att han plötsligt rusade åstad, likblek i ansiktet, genom alla rummen, ut, långt borta inom kortare tid än en minut. —

Kröger tog Julie med sig in på det mörka kontoret och stängde dörren, medan skandalen spriddes öfver hela huset likasom en genomträngande lukt hvilken alla kände i ett andedrag.

Herr Jessen vaknade upp ur sina drömmar om talangen och inhöstade en hel hop elakheter och skratt om sin fallne fiende. Löjtnanterne kommo fram i triumf, och det visade sig att alla herrar hade förargat sig öfver den där bondpojken, medan damerna mest tänkte på Julie, som hade fått ett välförtjänt straff för sitt uppenbara koketteri för en sådan tölp, som icke förstod bättre.

Och då detta väl var öfverståndet, och musiken spelade upp igen, började kotiljongen helt muntert, likasom då en landtlig fest får nytt lif sedan luften blifvit rensad af ett åskväder.

Gustaf Kröger visade sig snart åter bland sina gäster. Fastän han i själfva värket både förargade sig och blygdes öfver den oklokhet, hvarigenom han själf hade framkallat det fördömda uppträdet, var han dock altför mycket världsman för att svika sin plikt såsom värd.

De gamla herrarne fortsatte rökande sitt spel. Ungdomen i salongen roade sig, likasom om ingenting hade händt, och Kröger lät förplägningen fortsättas med glans ända i det sista. Emellertid kunde det icke döljas att festen hade fått en knäck som icke kunde utplånas.

Julie låg på sin säng och grät, fru Steiner